Sida:Beowulf och Bjarke (C W von Sydow 1922).pdf/32

Den här sidan har korrekturlästs


32SNF XIV.3
von Sydow: Beowulf och Bjarke.

ramen kan falla bort om den ej längre är av intresse för åhörarna, något som ofta förekommer i muntlig tradition. Alla detaljer utan betydelse för handlingen måste snart försvinna. Kvar står en kortfattad berättelse, ett slags sägen med klar och jämförelsevis ordknapp framställning utan långa naturskildringar. I en sådan kan en trefaldig framställning av trollboningen ej bibehållas, utan berättaren väljer ovillkorligen en av dem och renodlar den. Det är sålunda långt ifrån „i högsta grad osannolikt“ att finna ett renodlat berglandskap i en från Beowulf hämtad muntlig framställning, utan tvärtom det enda rimliga.

Jämförelsen med Grettissaga kan sålunda omöjligt bekräfta antagandet att Gr härstammar från björnsonsagan, ty Grettissagas trollepisod härstammar från Beowulfsången och har först på Island fått i sig inarbetade några drag som sannolikt lånats från någon isländsk variant av björnsonsagan.

Dunkla drag i Gr. Det har också framhållits att det i Gr finns en del dunkla drag, som visserligen ej skulle kunna anses likna motsvarande partier i björnsonsagan, men som dock skulle kunna förklaras med hjälp av teorien om dess härstamning därifrån.

Såsom ett sådant drag har man kanske betraktat hjältens namn, som kan betyda björn. Här kan emellertid ej björnsonsagan användas som förklaring. Beowulf måste anses som en historisk person, fastän fantastiska sagor knutits till honom på samma sätt som till den historiske Didrik av Bern. Namnet Beowulf har sannolikt tillagts honom först i England i stället för hans nordiska namn som också betydt björn eller varit sammansatt med ett sådant ord. Den sortens namn är vanlig i Norden, och man behöver därför ej söka förklaringen i en folksaga. Däremot kan ett sådant namn draga till sig sagomotiv vari en björn förekommer.

Någon anledning att se något björnaktigt i hjältens natur finns knappast. Det enda skulle vara hans sätt att döda Dæghrefn med sin hand utan att bruka vapen, men detta är snarast att anse blott som ett prov på en utomordentlig styrka i allmänhet.

Att det om Beowulf säges att han länge var föraktad bland sina landsmän och ansedd såsom feg och svag (vv. 2183—8), har jämförts med liknande uppgifter om Björnsonen. Men att en hjälte föraktas och anses oduglig i sin