att han måste hämta sin föda från faderns hjordar (alldeles vad som i iriska sagor kallas geasa), tabu att förtära björnens kött, och vapenhämtningen ur klippväggen i grottan. Det hela måste vara en sen och tämligen lös komposition av sinsemellan förut ej samhöriga sagomotiv. Den förut behandlade delen av Bjarkes historia, „Bjarke och Hjalte“, är tydligen gent emot denna del en saga för sig av fullkomligt annan stiltyp.
Då det gäller att pröva i vad mån Bjarkediktningen kan ha haft något med björnsonsagan att göra, är det tydligen meningslöst att söka ett dylikt sammanhang med mer än en av dessa två till hela sin stiltyp fullkomligt olika sagor, som ej kunnat stå i någon ursprunglig förbindelse med varandra.
Bjarke-Hjalte-sagan har jag förut visat vara en väl komponerad helhet där allt är sammanfogat med klar och säker logik. Ingenting behöver där förklaras med hjälp av någon annan saga, och någon den allra minsta likhet med björnsonsagan kan där ej upptäckas. Då man såsom Panzer vill förklara Hjalte som en av de fega trolösa kamraterna, är detta ingenting annat än vilda „sic volo sic jubeo“-fantasier. Man skulle lika gärna i vilken saga som helst kunna tolka vilken andrahandshjälte som helst såsom uppkommen ur de båda falska kamraterna i björnsonsagan, t. ex. Gunnar och Hogne i Volsungasagan, eller Sinfjötle eller jag vet inte vad, ty min fantasi räcker inte till att göra så orimliga kombinationer.
Bjarkes ungdomssaga bjuder däremot på något som påminner om björnsonsagan: Hans far är ju en till björn förvandlad prins, och det är väl snarast av detta förhållande som hjältens styrka härledes. Frågan är blott i vad mån detta kan antagas vara en tillfällig likhet eller ett bevis på verklig släktskap med Björnsonen.
Björnsonsagan låter sin hjälte få en björn till fader för att på det sättet förklara hans övernaturliga styrka. Samma sak kan i sagor förklaras på många andra sätt: att hjälten ammats av ett djur, att han fått dia sin moder i sju år, att han ej blivit född på vanligt sätt, att han blivit smidd av järn och sedan fått liv o. s. v. En del av dessa motiv måste anses såsom rena fantasimotiv, andra motsvaras av en folktro, som fortfarande kan träffas levande bland folket. Tron att långvarig amning ger en särskild styrka, kan sålunda träffas på många håll. Och ända in i sen tid har
