Boers slutledning är begriplig av hans iver att finna ett stöd för sin a priori fattade mening att Gr är av danskt ursprung. Då det emellertid här är nödvändigt att känna till vad som bevisar variantskap och vad som kan medföra tillfällig överensstämmelse, så har Boer på grund av sin fullständiga obekantskap med muntlig tradition och dess lagar gjort sig skyldig till ett misstag. Den överensstämmelse som råder mellan Gr och Bj, är så godt som uteslutande begränsad till platsen, den danska kungsgården, och personen, om nu Beowulf kan anses vara identisk med Bjarke. Men den sortens likhet saknar verklig betydelse för fastställande av två sagors eller episoders identitet, såsom jag med några exempel skall visa.
Person och lokal såsom identitetsbevis. En och samma sägen lokaliseras ofta till många olika platser, och i två varianter kan alltså lokal och handlande personer vara olika, utan att detta på något vis minskar de båda varianternas samhörighet. I Lund berättas att jätten Finn byggde Lunds domkyrka åt S:t Lars mot att få sol och måne eller S:t Lars ögon, om inte jättens namn gissades innan kyrkan blev färdig. I Trondhjem byggde jätten Skalle en domkyrka åt S:t Olof på samma villkor. Fast det här råder olikhet både i fråga om plats, jätte och helgon, så kan det inte finnas något tvivel om att det är varianter av en och samma sägen. Det som är avgörande är endast själva handlingens innehåll och karakteristiska detaljer, framför allt sol och måne som lön för arbetet, och namnet som skall gissas innan arbetet är färdigt. Däremot saknar platsen dit sägnen lokaliserats såväl som personnamnen i detta fall all betydelse. Detta är visserligen ej ett med förhållandet Gr-Bj fullt analogt fall, men det är klart att vad som saknar betydelse då det gäller att skilja två sägner åt, inte får tillmätas mer vikt om det är frågan om att visa två sägners eller sagoepisoders samhörighet. Jag skall emellertid anföra även en direkt analogi.
Om en dansk kyrka i Lindknud berättas att där en gång fanns en lindorm som åt upp liken i gravarna. Den var ofantligt stor, och ingen vågade kämpa mot den. Då födde man upp en tjurkalv i tre år med bara nymjölkad mjölk och korn. En och samma flicka skötte den ensam hela tiden och gav den mat. Efter de tre åren förde flickan tjuren till kyrkogården. Ormen kom mot dem, och då tjuren såg att ormen ville anfalla flickan, rusade han på den.
