folksagorna än den han får hos Panzer, och därför utan möjlighet till verkligt sakkunnig kritik gentemot honom. Att detta är ett allvarligt missförhållande, som hämnar sig beträffande forskningsresultaten, är tydligt.
Jag hoppas att jag med min bevisföring i denna uppsats har lyckats klargöra, hur oumbärlig kännedomen om den muntliga traditionen, dess liv och egenskaper är för ett säkert omdöme om all sådan litteratur, som i likhet med Beowulfsången, Bjarkaþáttr, och Grettissaga vuxit fram direkt ur muntliga traditioner. I detta hänseende är det mycket som brister i filologernas utbildning — och utbildningsmöjligheter! Detta har jag även i tidigare skrifter framhållit, och med anledning därav fick jag en skrivelse från en framstående filolog, vari han erkände det berättigade i min kritik, men tillade ungefär följande: „man fordrar så mycket av oss filologer; från ett håll klandrar man oss för bristande insikter i arkeologi, från ett annat för okunnighet i religionsvetenskap: men man kan ju inte vara hemma i allting“. Nej, det är naturligtvis alldeles riktigt, och en filolog kan vara en utmärkt forskare utan att vara hemma vare sig i arkeologi eller folkminnesforskning, men då ger han sig icke in på sådana problem som måste fordra kunskaper på resp. områden såsom nödvändig förutsättning, lika litet som en ögonspecialist ger sig ut att vara auktoritet i fråga om t. ex. bröstsjukdomar eller benbrott. Och det är uppenbart att en filologisk fakultet som saknar fackman på traditionsområdet, är mycket otillräckligt utrustad, hur väl tillgodosett varje specialfack än må vara.
