uppfattning, eller för att göra ämnet mera spännande och begärligt. Om S alltså beträffande vad den meddelar, måste anses vara en viktig och värdefull källa, så är det å andra sidan klart att den genom sin knapphet — hela episoden refereras i en enda mening — utelämnat en mängd detaljer som måste ha tillhört den ursprungliga traditionen och som kunnat bevaras i de senare källorna.
Av de isländska källorna tycks R vara älst. Finnur Jónsson sätter dess tillkomst till omkring år 1400. R stöder sig på nu förlorade isländska källor och måste, såsom Finnur Jónsson framhåller, i många stycken anses ha en bättre tradition än Hr. Hr som författats nästan samtidigt — Finnur Jónsson daterar den till första hälften av 1400-talet — är emellertid i stort sett likvärdig med R och i några avseenden bättre. I somliga fall har alltså den ena, i andra den andra, bevarat ursprungliga drag. I båda är berättelsen vida utförligare än i S, delvis beroende på senare tilldiktning, men delvis också på att de tagit med vad som S antingen funnit onödigt att berätta eller velat undvika.
Full överensstämmelse mellan de tre källorna råder blott i berättelsens stora drag: Bjarke dödar ett farligt odjur och låter den fege Hjalte dricka av dess blod, varigenom han blir stark och modig. I så gott som alla detaljer råder en mer eller mindre tydlig skiljaktighet dem emellan.
Det odjur som Bjarke fäller, är i S en ofantlig björn (ursum eximiae magnitudinis). Redan på grund av att S är den älsta källan och kanske representerar inhemsk tradition, har man anledning att anse detta såsom det ursprungliga. Då R tydligen har samma tradition, fastän djuret där fördubblats (först dödar Bjarke en varginna vars blod Hjalte dricker, sedan dödar Hjalte en björn), så bör detta anses som ett bindande bevis för att björnen är det ursprungliga odjuret. Om Hr som är den yngsta källan, betecknar djuret som ett troll, så kan detta ej anses såsom det ursprungliga som i de andra källorna ersatts med en björn, utan såsom en yngre förvanskning av motivet. Till annat resultat kan en nykter forskning ej komma.
En forskare som i Bj vill se en motsvarighet till Gr, tycks emellertid ha svårt att vara nykter. Så försöker Boer med utgångspunkt från Hr förklara bort björnen i S. Han yttrar (Arkiv 19 s. 53): „es lässt sich kaum der schluss ablehnen, dass Saxo entweder unbewusst oder — was bei seiner nüchternen auffassung des wunderbaren das
