Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/52

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

50

Ja, riktigt: recubans sub tegmine fagi. Den största delen af dagen tillbringar jag också, dåsig som en pascha, i skuggan af närmaste skog.

Men sagor! Det kunde låta höra sig. De äro helgjutna och färdiga som de äro; de erfordra hvarken någon vidare möda eller studium. En sådan kan man be komma till sig, och är man riktigt höflig, så möter man henne på halfva vägen, och det är så jag nu gjort. Jag har stämt möte med henne här ute vid brynet af min skog, och jag inviterar er nu att göra mig sällskap till detta möte. Jag har, enligt er önskan, stämt dit Lisbeth-Maria, traktens bästa berätterska. Det skulle i sanning vara underligt, om i hennes nästan otroliga förråd ej skulle finnas åtminstone en som undgått era efterforskningar och för er är ny. Skulle det dock slå felt, så har jag en i reserv, som åtminstone har den förtjensten; ty det kan jag tryggt försäkra er att ni aldrig hört den förr. Nå har ni lust, så kom! Det kostar ej mycken ansträngning; man kan omöjligt lättare komma öfver en saga. Vi skola helt makligt luta oss mot en bred granstam och blåsa röken från våra cigarrer uppåt i den blå luften; emellertid sätter Lisbeth-Maria sig på närmaste stubbe och begynner: »Det var en gång.» Har ni mod att göra en liten omväg utmed elfven så får ni en bit af landskapet på köpet? Vi behöfva inga paraplyer; de der molnen känner jag; när vår Herre vill låta oss må riktigt väl, så betäcker han dermed sin himmel. Se bara! Hela himlahvalfvet är ett enda luftigt sidentält i alla möjliga färgnyanser, och derunder hvilar den vackra trakten som en slumrande skönhet. Solljuset strömmar ingenstädes starkt igenom, utan utgjuter sig dampadt och mildt