Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/61

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
59

förflöt, men hon blef snarare värre än bättre; då sade hennes hjertanskär en natt till henne: »Hvarför sörjer du så? Säg mig hvad du önskar dig; jag vill uppfylla din begäran, hvilken den än må vara.» »Ack», svarade prinsessan, »jag längtar efter mina föräldrar och syskon, gif mig tillåtelse att resa hem, så blir jag åter glad.» Han tycktes icke väl upptaga denna begäran, men sade dock: »Följ ej din mors råd, blott hvad din far säger skall du göra.» Prinsessan lofvade det och reste. På hennes fars slott blef det öfvermåttan stor glädje; hon måste berätta allt som händt henne sedan hon reste bort i den guldbeslagna vagnen. Men då hon slutligen sade huru tungt det var att hon aldrig fick se sin hjertans kär, sade hennes mor, drottningen: »Här har du ett litet stycke ljus; tänd det en natt medan han sofver och betrakta honom.» Men kungen ogillade detta råd och sade: »Haf tålamod så får du nog se honom.» Prinsessan erinrade sig hvad hon lofvat och tog sig väl till vara att göra hvad hennes mor hade sagt.

Efter ett år födde hon åter en prins; men den aftonen blef hennes hjertans kär åter borta, och då det blef afton kom en varg och tog barnet. Hon sörjde såsom förra gången, och icke ens hennes älskade kunde trösta henne, förrän han lofvade uppfylla hvad hon än bad honom om. »Ack», sade prinsessan, »mina två barn har jag förlorat och alltid är jag så ensam; låt mig besöka mina föräldrar.» Då blef han illa till mods, men svarade likväl: »Efter jag lofvat det, så res, men kom ihåg att lyda din far, men icke din mor. Äfven denna gång gaf hennes mor henne det rådet att lysa på honom, men fadren bad henne ha tålamod, och då hon återkom gjorde hon som han hade rådt henne.