Den här sidan har korrekturlästs

18

8. Berzelius till Hisinger.

Stm 27 oct. 1806.

Jag får nu det nöjet at besvara tvänne af Herr Brukspatrons angenäma bref. — Hvad Ass[essor] Gahn’s uptäckter voro intressanta, och hvad det skal bli roligt at få se hans utlofvade afhandling. Vi få väl trycka den.[1] Tit. vet förmodeligen icke, hvad Ekeberg gordt vid dessa fossilier i afseende på denna uptäckt. Genom bägges arbeten få vi säkert några intressanta utslag.

Jag har i 8 dar galvaniserat en portion salmiak, lösningen var något starkt concentrerad, blef icke, som i våras, gul eller platinahaltig och gaf en portion fri salpetersyra och syrsatt saltsyra. Med oxalsyra gaf den, efter syrornas neutr[alisering] med Äldre kemiskt tecken för ammoniak; en så obetydlig grumling, at jag visst icke kan räkna på kalkhalt, kanske var det et minimum af den eljest så svårlösta föreningen af platina, Äldre kemiskt tecken för ammoniak och Äldre kemiskt tecken för klor (»syrsatt saltsyra»). Jag dunstar nu af den, få se om der blir något natron; men jag har ingen ting at bränna i. En annan portion af samma lösning har jag utspädt med mera vatten och el[ektriserar] den å nyo, den står nu på 4de dygnet, den har altså 3 igen. Kanske at jag der får den kalk, som jag i våras af vårt salmiakförsök feck så ömnig. — Hvad Tit. i et af de föregående brefven nämde om Fourcroy’s yttrande öfver natronets och koksaltets ömsesidiga kristallisation ur samma solution, hörer til den stora mängden af ytliga och föga öfvertänkta resonnementer, hvarmed F. så öfverflödigt rigtat oss. — Här beror alt på solutionens olika mättningstilstånd af endera saltet. Ty om den är innemot mättad med natron, men fullt mättad med koksalt, så måste koksaltet första anskuta och omvändt, samt om den är mättad med bägge, så anskuta de blandade, dock så at först kommer koksalt, sedan natron och så koksalt; det sednare emedan under natronets anskutande en så stor portion vatten går förlorad i krystallisationsis. Jag har gort mig nu et par pund rent kolsyradt natron af pottaska och koksalt och har dervid fått så väl tilfälle at utgrunda denna

  1. [ 86 ]Varken 1:a eller 2:a delen av Afhandl. (1806 resp. 1807) innehåller emellertid någon avhandling av Gahn, varpå det här yttrade kan tänkas passa in. Gahns kända olust att offentliggöra sina rön har antagligen här, som så ofta eljes, fått göra sig gällande.