Den här sidan har korrekturlästs
111

55. Berzelius till Gahn.

Stockholm d. 10 nov. 1814.

Jag tackar ödmjukast för wolframen. Den är redan decomponerad med surt svafvelsyradt kali, hvilket geck som en dans. Några svårigheter inträffa vid bestämmandet af wolframhalten i anseende til dess löslighet så väl i alkali som också litet i syra; men jag hoppas at kunna få bra reda derpå genom wolframens egenskap at fällas af svafvelb[unden] vätgas, som jag i går fann.

Topazerna äro svåra barn at döpa. Äntligen har jag funnit at äfven fl[usspats]syradt bly ej tilkännager all syran, ty lera följer med öfver alt i liquida, och då man försöker neutralisera dem, så kommer man ej längre än til dess flusspatss[yrad] lerjord börjar fällas, och den syra, som behöfves för at hålla denna uplöst, löser äfven ganska mycket flusspats[syradt] bly, så at om den med bly utfällda vätskan evaporeras i glaskärl, så corroderas det ändå i bottnen under intorkningen. Men då topazen ej har mer än 3 beståndsdelar, så är det nog at finna den ena rigtigt säkert, hvaraf de andra då böra kunna beräknas och genom experiment åtminstone approximeras. Jag har funderat på två utvägar. 1o Bränna med alkali och decomponera frittan med concentrerad svafvelsyra i platinadegel. Man utdrifver kolsyra och acidum fluosilicicum, hvars halt af kiseljord är något nära väl känd. Man får äntligen en flusspatsyre-fri lerjord och kan bestämma dess verkliga halt. Vidare får man en portion kiseljord quar. Förlusten skal vara acidum fluosili[ci]cum och slå in med beräkningen från leran och kiseljorden, om försöket annars är dugligt. 2o At behandla frittan med svafvelsyra och boraxsyra; då behåller man kiseljorden quar, och hvad detta försök ger af denna jord, bör vara = det som fans i förra försöket + det som beräknades såsom en beståndsdel af acid. fluo-silicicum. — Nog går det bra at raisonera så der; men få se hvad oförsedda svårigheter, som kunna lägga sig i vägen vid utförandet.