6
om åtskilliga bland forntidens filosofer. Man har i själva verket också jämfört honom med Sokrates, som icke heller skrev några böcker men vars samtal bildade en Platon och en Xenofon.
W. Ostwald har i sitt arbete »Grosse Männer» karakteriserat den s. k. klassiska forskaretypen sålunda: »Während des Romantikers erste Sorge ist, das gegenwärtige Problem zu erledigen, um für das nächste Raum zu bekommen, ist die erste Sorge des Klassikers, das gegenwärtige Problem so erschöpfend zu bearbeiten, dass weder er selbst, noch womöglich irgend ein Zeitgenosse imstande ist, das Ergebniss zu verbessern. Deshalb gibt er auch sein Werk ungern aus der Hand.» Med hänsyn till sin långt drivna obenägenhet att släppa ifrån sig något tryckfärdigt skulle Gahn alltså kunna betecknas som en ultraklassiker.
Man jämföre härmed vad en samtida levnadstecknare yttrar: »Gahn eftersträvade en sådan fullkomlighet i allt vad han företog, att då han därmed jämförde vad han kunde åstadkomma, ansåg han alltid frukten av sina arbeten för mycket omogen för att förtjäna meddelas». Andra tala om hans tröghet att i skrift utreda och hans obenägenhet att offentligen kungöra egna upptäckter, vartill lägges hans bristande förmåga att koncentrera sig på ett fåtal uppgifter (»vidfärdig var hans vettlystnad») och hans för all äregirighet främmande skaplynne, som lät honom overksam och med likgiltighet åse, huru åtskilliga av hans upptäckter genom misstag tillskrevos andra forskare, som först kungjort dem.
Ehuru i en sådan utsträckning utan tvivel rätt sällsynt, saknar denna Gahns egendomliga läggning ingalunda motstycken. Ett av de mest typiska erbjuder hans något yngre samtida, den berömde matematikern Gauss, för vilken det likaledes var tämligen likgiltigt, om resultaten av hans forskning blevo publicerade eller icke, varför han bl. a. förekoms av Legendre i offentliggörandet av minsta kvadratmetoden, andra exempel att förtiga.
Att Gahn trots torftigheten av sitt vetenskapliga
