Sida:Berzelius Reseanteckningar 1903.djvu/317

Den här sidan har korrekturlästs
301
2 AUGUSTI.

det regnat ganska starkt om natten, och väsleran,182 som syntes torr, var så vattendränkt, att vi nedsjönko däri öfver fotknölarna. Vi gingo således till flodstranden och fingo oss där en roddare, som på ett slags ökstock med uppböjd fram- och bakstam rodde oss utför floden. Vattnet var mycket strömt och forsade starkt, och ökstocken sköt med pilens hastighet strömmen utföre. Det såg farligt ut i början, men vid närmare eftertanke fann jag, att denna färd ej kunde vara farligare än hvar och en annan färd i båt. Man satte oss i land knappa 50 alnar ofvanför fallet, och vår snälla skeppare smög sig behändigt fram mot strömmen vid flodens brädd. Bredvid fallet står ett gammalt, staden Schaffhausen tillhörigt slott, kalladt Laufen. Här har man på en klippa emellan slottet och floden uppbyggt ett litet lusthus, från hvilket man ser fallet uppifrån på ett ganska fördelaktigt sätt. Floden, som här redan är ganska bred och förer en ofantlig vattenmassa, kastar sig utför en 80 fot hög bergklyft, som likväl midt i fallet har tre uppstående klippor, af hvilka fallet delas i fyra afdelningar. Emot dessa bryter sig det skummiga vattnet, så att dess fradga i mångfaldiga direktioner spelar öfver ytan af den nedstörtande vattenmassan. En regnbåge stod snedt öfver fallet och bildade sig i den rök af fint fördeladt vatten, som beständigt uppstiger från fallet. Klipporna voro af vattnet mycket nötta, och den mellersta var redan till en fjärdedel afnött; det är dock troligt, att hon håller ännu i ett par tusen år. Från lusthuset förde man oss att se fallet från en löfsal i sluttningen af den branta stranden, men det hade föga intresse. Därefter förde man oss till en liten byggnad, gjord så godt som i själfva fallet vid den nedre tredjedelen af dess höjd. Har gingo vi ut och befunno oss nu så godt som i själfva vattnet, emedan vi däraf öfverregnades. Vattnets sorl, den hastighet, hvarmed det slungades förbi oss, och hela byggnadens beständiga darrning frambringade ett slags häpenhet, som man omöjligen kunde förekomma, äfven fast man visste, att man