Sida:Berzelius Reseanteckningar 1903.djvu/361

Den här sidan har korrekturlästs
345
2 SEPTEMBER.

föll därunder på ljusets polarisation, då F. med en häftighet, som egentligen bort kunna födas af en någon stund fortsatt diskussion, utbrast i hårda ordalag mot de narrar, som tro på ljusets polarisation, försäkrade sig kunna bevisa, att dessa fenomen ej existera utan bero af en synvilla, samt yttrade, hvad den galna Oken före honom längesedan under medhåll af skalden Goethe predikat, att Newton ej förstått läran om ljuset utan insmort däri en mängd grillfängerier.219 Det är omöjligt att beskrifva det besynnerliga intryck, som detta både till framställningssätt och innehåll löjliga utfall gjorde på mig: jag blef så förvånad, att jag ej hittade ett ord till svar, och jag kom genast ihåg dåren, som sedan han länge så talt, att hans sällskap trodde honom vara orättvist innestängd, tillade: »Jag är Gud fader.» Om ett ögonblick tillade jag likväl, att om dessa idéer vore hämtade ur Goethes »Zur Farbenlehre» (där jag läst dem), så borde man likväl erinra det gamla ordspråket »ne sutor». Ficinus tystnade, Arfvedson och Almroth anlände i ögonblicket, hvarefter F. rekommenderade sig och gick, jag vet ej om ond eller god. — Blöde gjorde mig present af många mineralier … På e. m. slutade vi att genomgå det öfversatta af lärboken, och Almroth installerades för att i mitt ställe gå igenom det, som sedan skulle öfversättas. Vi togo afsked af Blöde och Struve och retirerade oss kl. 8.

Den 2 och 3 september. Vi afreste kl. ½ 8 med posthästar för att begifva oss till Berlin. Vägen var i början rätt god, vid första stationen blef den redan sämre, och då vi på detta håll inkommo i Preussen, blef den utmärkt dålig. På gränsen måste vi hålla för att visiteras. Tullbetjänten kommenderade oss med en bestämd ton att stiga ur, emedan han annars icke kunde behörigt undersöka, huruvida vi ej införde förbudet gods i landet. Vi lydde beskedligt, hvarpå han, lika lat som vi, önskande att ej bli uppehållna, begärde att vi skulle försäkra honom, det våra

Berzelius, Reseanteckningar.44