| Jesu bergspredikan. | Mattei Evangelium. | Kap. 6. | 31 |
6 Kapitlet.
Fortsättning af Jesu bergspredikan.Akten eder, att I icke öfwen eder rättfärdighet inför menniskorna för att blifwa sedde af dem; annars hafwen I ingen lön hos eder Fader, som är i himmelen. Rom. 12: 8.
Läran om den sanna rättfärdigheten, detta hufwudämne i bergspredikan, fortfar Jesus att äfwen i detta kapitel widare utföra, med tillämpning på enskilda delar eller hufwudstycken. Trenne sådana hufwudsakliga stycken wid rättfärdighetens utöfwande woro almosan, bönen och fastan. Således trenne stycken, som afse pligterna mot nästan, mot Gud och mot oss sjelfwa. Wid hwar och en af dessa pligters utöfning måste menniskan gifwa akt på hwad hon gör, att det må wara gjordt i Gud och till Guds ära. Eljest blir hennes gerning skrymteri, då hon gör den, för att dermed wara sedd och lysa för menniskor. Ty ordet skrymtare betecknar egentligen i grundtextens språk en skådespelare, en som, iklädd en annans person, framställer sig för att i den lånta drägten blifwa sedd af menniskor. Och just det ord, som i grundtexten motswarar att blifwa sedd, är det, som nyttjas om skådespelarne, när de framträda offentligen för att wisa sig. Faran är mångfaldig, och ej minst skrymterifaran, för wårt hjertas, werldens och Satans skull.
2 Derföre, då du gifwer almosa, må du icke stöta i basun för dig, såsom skrymtarne göra i synagogorna och på gatorna, att de skola warda prisade af menniskorna. Sannerligen säger jag eder: De hafwa fått ut sin lön.
Ordet almosa är i grundtexten ett ord, som betyder barmhertighetswerk. De egenrättfärdige wille göra almosan till rättfärdighet. Men för att wara ett barmhertighetswerk i sann mening, får almosan icke wara ett egenkärlekswerk. Egenkärleken stöter gerna på ett eller annat sätt i basun för sig. Detta bewisade fariseerna, på hwilkas bruk Kristus här närmast syftar. Om de, när de skulle utdela almosor, genom offentligt stötande i basun sammankallade de fattige, eller på hwad sätt de gjorde sig skyldiga till det skryt, som Kristus här bestraffar, är ej närmare kändt. Nog af, ändamålet war icke Guds ära, utan att winna menniskors pris. När de wunno detta, så hade de ock fått all den lön, de kunde wänta. I wåra dagar winnes menniskoprisets lön mestadels genom allmänna tidningar, der barmhertighetswerken utbasunas. Mången prisas sålunda som ett menniskowän, och det klingar wäl i hans öra, om han wid sin almosas utdelande drifwits af den oordentliga egenkärleken. Den rätte, ödmjuke almosegifwaren icke så.
3 Men du, när du gifwer almosa, låt din wenstra hand icke weta hwad den högra gör,
Egenkärleken kan anses som den wenstra handen. ”Den kan”, säger Luther, ”då den icke wet hwad den högra gör, ej heller utsträcka sig, för att mottaga äran och derigenom hålla sig skadeslös för hwad som utgifwes.” Wi böra, så mycket som möjligt, för oss sjelfwa förborga wåra goda werk. Kunna och böra de icke alltid förborgas för andra menniskor, så böra de wara dolda för oss sjelfwa, så att wi önska att andra prisa icke oss, utan den himmelske Fadren (Matt. 5: 16).
4 på det att din almosa må wara i det fördolda, och din Fader, som ser i det fördolda, skall wedergälla dig uppenbarligen. Luk. 14: 14.
Hwad godt, som göres i löndom eller i det förborgade till Herrens pris, blir ock af Herren wedergäldt uppenbarligen. Uppenbarligen få hans barn ofta redan här i tiden många bewis derpå. Men egentligen gifwes den uppenbarliga wedergällningen på den sista dagen. Då få de sin lön; en härlig nådelön warder dem tilldömd.
5 Och när du beder, skall du icke wara såsom skrymtarne; ty de stå gerna och bedja i synagogorna och i gathörnen, på det att de må warda sedde af menniskorna. Sannerligen säger jag eder: De hafwa fått ut sin lön.
I bönen skall menniskan hafwa helt och hållet att göra med Gud. Desto swårare är de menniskors skrymteri, som bedja, för att synas af menniskor. Sådane woro en del fariseer, som i detta ändamål framstälde sig med sin böneandakt ej blott i synagogorna, utan ock i gathörnen, der de kunde tilldraga sig mångas uppmärksamhet. Derwid kom dem det bruket wäl till pass, enligt hwilket Judarne förrättade sina böner på wissa timmar och merändels stående. Slog nu bönetimmen, medan de woro på gatan, så ansågo de sig böra twärstanna för att fullgöra bönepligten. Skrymtaren kunde alltid laga så, att detta inträffade. Den lön, han då sökte och wann, war den åskådande hopens bifall eller beundran för hans andäktighet.
6 Men du, när du beder, gå in i din kammare och stäng din dörr och bed din Fader, som är i det fördolda, och din Fader, som ser i det fördolda, skall wedergälla dig uppenbarligen. *2 Kon. 4: 33.
Icke förbjudes här deltagandet i den offentliga bönen, der man gemensamt utgjuter hjertat för Gud. Just det gemensamma i böneandakten aflägsnar för den enskilde faran af det sken, som Frälsaren förkastar. För att ock aflägsna denna fara wid särskilda bönetillfällen, förmanas menniskan att innesluta sig i sin kammare. En sådan afskild kammare fans wanligen i öfre wåningen af de österländska husen. Den, som nu saknar ett särskildt rum i det hus, der han bor, saknar dock icke tillfälle att någorstädes dessutom uppsöka sig ett ställe till bönekammare, der han hemligen eller i det fördolda
_035.jpg&oldid=347241){kind=link}