| 198 | Den stora måltiden. | Lukas' Evangelium. | Kap. 14. |
och de wisste intet af, förr än floden kom och tog bort dem alla; så skall ock Menniskosonens tillkommelse wara. Matt. 24: 37–39.
21 Och denne tjenare kom och berättade detta för sin herre. Då wardt husbonden wred och sade till sin tjenare: Gå genast ut på gator och gränder i staden och för hit in de fattiga och krymplingar och halta och blinda.
Med staden menas här i liknelsen den kristna kyrkan. De fattiga och krymplingar, halta och blinda äro alla sådane, som känna sina synder och bekänna, att de äro eländige och jemmerlige, fattige, blinde och nakne (Upp. 3: 17), och som derföre af kyrkans säkra och egenrättfärdiga medlemmar förkastas och likasom utstötas på gator och gränder, såsom dårar och okunniga menniskor. Dessa fattiga äro just de, som glädja sig öfwer bjudningen till Lammets bröllop, likasom då kyrkan grundades, många hedningar, som af Judarne föraktades, ingingo i Kristi kyrka, men Judarne wille icke komma.
22 Och tjenaren sade: Herre, det har skett, såsom du har befalt, och det är ännu rum.
23 Då sade husbonden till tjenaren: Gå ut på wägar och gärden och nödga dem att komma in, på det att mitt hus må warda fullt;
24 ty jag säger eder, att ingen af de män, som woro bjudne, skall smaka min måltid.
De, som samlades från stadens gator och gränder, woro icke så många, att Herren dermed war nöjd, utan han befalde, att samla flera från wägar och gärden, således utom staden. Först predikades evangelium för Judarna, sedan utomkring för hedningarna, och så skall evangelium ännu förkunnas utom den kristna kyrkan för hedningarna i all werlden, och de skola inbjudas till den stora måltiden i himmelen. Det ordet genast, v. 21, antyder, att det år brådtom med denna bjudning, och att den måste ske med stor ifwer och fart; och det ordet nödga dem, v. 23, uttrycker den stora angelägenhet, hwarmed Guds kärlek kallar och drager syndare till bättring och tro, och att ordets tjenare och alla arbetare i wingården skola wara angelägne att med kärlekens ifwer bjuda och samla så många gäster som möjligt. De, som woro bjudne, men icke wille komma, blifwa ändtligen uteslutne och få icke ingå i det himmelska bröllopet. Se Matt. 25.
25 Och mycket folk gick med honom; och han wände sig om och sade till dem:
26 Om någon kommer till mig och icke hatar sin fader och moder och hustru och barn och bröder och systrar och dertill äfwen sitt eget lif, han kan icke wara min lärjunge. Matt. 10: 37 f.
Då wår Frälsare säger, att man måste hata fader, moder, hustru, barn, bröder, systrar och sitt eget lif för hans skull, så menar han dermed det hat, som är en följd af ren och helig kärlek, så att man både hos sig sjelf och hos den, man älskar, betraktar med ett heligt hat allt det, som är syndigt, och det, som står i wägen för Kristi rike. Då älskar man Kristus högre, än man älskar någon menniska, se Matt. 10: 37–39, och då är man willig att äfwen uppoffra sitt lif för hans skull. Då föräldrar och anhörige wilja hindra ifrån att lyda Kristus, så blifwa wi ofta nödsakade att tala och göra det, som smärtar dem och uppwäcker hos dem hat och bitterhet. Men detta bör drifwa oss att ännu ifrigare bedja för dem och bewisa dem kärlek och eftergifwenhet uti allt, som icke strider emot Guds wilja.
27 Och hwilken som icke bär sitt kors och följer efter mig, han kan icke wara min lärjunge. Mark. 8: 34. Luk. 9: 23.
Se Matt. 10: 38. Det är icke nog med att följa Kristus, såsom mycket folk följde honom utan att wara hans lärjungar; det är icke nog med att i yttre måtto synas wara en kristen, utan det är nödwändigt att födas på nytt, att försaka sig sjelf och taga korset uppå.
28 Ty hwilken af eder, som will bygga ett torn, sätter sig icke först ned och beräknar kostnaden, om han eger hwad som behöfwes till dess fullbordan,
29 på det att icke tilläfwentyrs, sedan han har lagt grundwalen och icke förmår fullända det, alla som se det begynna göra spe af honom
30 och säga: Denne man begynte bygga och förmådde icke fullända?
Den, som börjar att lyda nådens kallelse, men icke will fortfara, liknar just en sådan man som börjar en stor byggnad, hwilken han icke kan fullända. Att wara Jesu efterföljare är ljufligt, hans ok är lustigt, hans börda lätt, men tung för kött och blod. Det kostar allt hwad man har, det kostar den gamla menniskans död. Se Matt. 13: 44–46.
31 Eller hwilken konung, som går att i krig sammandrabba med en annan konung, sätter sig icke först ned och öfwerlägger, om han förmår att med tio tusen möta den som kommer emot honom med tjugu tusen?
32 Annars, medan denne ännu är långt borta, sänder han budskap till honom och underhandlar om fred.
Den föregående liknelsen syftar på den inre kostnad, de inre försakelsen det kostar att följa Jesus, och denna liknelse syftar på de yttre strider mot werlden och allehanda frestelser, för hwilka man blifwer utsatt för Kristi skull. För att kunna öfwerwinna allt detta, är det nödwändigt, att menniskan emottager Herrens kraft och blifwer klädd i Andens wapenrustning. Ef. 6: 10. Eljest finner man sig snart ur stånd
_202.jpg&oldid=347616){kind=link}