| 206 | Förförelse. | Lukas' Evangelium. | Kap. 16, 17. |
Abraham kallar honom son, men wisar honom, att hon i lifwet på jorden anwändt alla de stora gåfworna så, att han i ewigheten hade intet att wänta. Den lilla wälgerning han bewisat Lasarus, war betalad genom de goda dagar, de stora rikedomar, han hade åtnjutit, och räkningen war betald, han hade fått sitt goda. Lasarus war icke salig derföre, att han hade lidit ondt, utan emedan han hade trott på Herren med den sanna tron, så att han war ett Abrahams barn efter löftet. Och den rike mannen led pina, icke för sin rikedoms skull, utan för sin otros skull, och derföre att han hade warit en otrogen förwaltare i anwändandet af allt det goda, som warit honom anförtrodt.
26 Och utom allt detta är mellan oss och eder ett stort swalg befäst, på det att de som wilja gå öfwer härifrån till eder icke må kunna det, icke heller de som äro der må kunna komma öfwer till oss.
Afståndet mellan de saliga och de fördömda är så stort, att ingen öfwergång är möjlig från det ena stället till det andra.
27 Och han sade: Jag beder dig då, fader, att du sänder honom till min faders hus,
28 ty jag har fem bröder, att han må förmana dem, att icke äfwen de må komma till detta pinorum.
Orsaken, hwarföre den rike mannen war angelägen, att hans fem bröder skulle räddas, är är icke uttalad. Måhända war en gnista af slägtkärlek ännu hos honom för handen, men troligtwis war det enda skälet till hans önskan den farhåga, att genom dem skulle hans fördömelse blifwa ännu swårare, emedan han wäl wisste, huru mycket han bidragit att föra dem in på otrons, syndens och fördömelsens wäg, och att de derföre skulle föröka hans pina i ewigheten.
29 Abraham sade till honom: De hafwa Moses och profeterna; må de höra dem. Joh. 5: 39, 45.
Så wisar oss äfwen Abraham, att Moses och profeterna genom Guds Andes nåd woro en tillräcklig wägledning till saligheten. Ännu mera är således hela Guds ord, som nu består icke blott af det gamla, utan äfwen af det nya testamentet, ett tillräckligt ljus och fullständig wägledning till lif och salighet.
30 Och han sade: Nej, fader Abraham, men om någon från de döda kommer till dem, skola de bättra sig.
Ännu i pinorummet är hos den rike mannen samma otro och motsägelse qwar, som han hyste, medan han lefde. Han har intet förtroende till Guds ord, han motsäger sjelfwe Abraham med ett groft nej. I detta nej se wi den djupaste grunden till hans fördömelse. Hans lif på jorden hade warit ett beständigt nej emot lagen och profeterna, och samma 'nej genljuder nu i det mörka pinorummet. Ett sådant nej emot Herrens ord, detta otrons nej, är det just, som är orsaken till alla de menniskors ewiga olycka, hwilka blifwa förtappade. Att han trodde det skulle hjelpa hans fem bröder, om Lasarus kom till dem, war ett groft sjelfbedrägeri. De skulle hafwa förklarat en sådan syn för en synwilla, för en inbillning eller för ett spöke. Men märkom wäl, hwilken dom den fördömda själen fäller öfwer sig sjelf! Han talar om bättring! Så mycket wisste han, att detta war nödwändigt. Hör här, du obotfärdige! en botpredikan från pinorummet, från en förlorad själ, som sjelf erfar hwad det will säga att wara fördömd. Här är från pinorummet en predikan om bättringens nödwändighet!
31 Men han sade till honom: Höra de icke Moses och profeterna, så skola de icke heller tro, om någon uppstode från de döda.
Att icke något underwerk, icke heller en död menniskas uppwäckelse kan förmå de obotfärdiga till bättring är ganska klart deraf, att de flesta menniskor som sågo Jesu underwerk, icke blefwo omwände, utan förhärdade sig. Joh. 11: 46–53; 12: 9, 10. Jesus är uppstånden och wittnar fortfarande genom ordet och sin Andes nåd, men de obotfärdige tro honom icke.
17 Kapitlet.
Jesus lärer om försonlighet, om trons kraft och gerningarnas ringhet, botar tio spetelske män och talar om sin tillkommelse.Och han sade till sina lärjungar: Det är omöjligt, att icke förförelser skola komma; men we den, genom hwilken de komma! Matt. 18: 6 f. Mark. 9: 42.
Fariseerna gjorde spe af Kristus och hans tal, och detta gaf anledning till den warning emot förförelser, som här läses. Så stort är förderfwet hos menniskorna, att det är omöjligt att förförelser icke skulle komma. Men olycklig den, som lägger förförelser eller hinder och stötestenar i wägen för dem, hwilka eljest wille ingå i himmelriket.
2 Honom är det bättre, att en qwarnsten lägges om hans hals och han kastas i hafwet, än att han förför ett enda af dessa små.
Se Matt. 18: 6, 7.
3 Wakten eder. Men om din broder syndar, så tillrättawisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. 3 Mos. 19: 17. Matt. 18: 15, 21 f.
Sådan warning i kärleken och sådan förlåtelse äro nödwändiga, på det icke förförelse må åstadkommas (se Matt. 18: 8, 9) för andra eller för eder sjelfwa. Rom. 16: 17. 2 Petr. 3: 17.
4 Och om han sju gånger om dagen syndar mot dig och sju gånger kommer
_210.jpg&oldid=347630){kind=link}