| Jemförelse mellan Adam och Kristus. | Till Romarne. | Kap. 5. | 391 |
hans Sons död, skola wi mycket mer, sedan wi blifwit försonade, warda frälsta genom hans lif. Kol. 1: 21 f.
Ty om wi, medan wi woro fiender, d. w. s. föremål för Guds wrede, i anseende till wåra synder emot honom, blefwo försonade med Gud, i det hans nåd blifwit oss återförwärfwad, genom hans Sons död, skola wi mycket mer, snarare och lättare, sedan wi blifwit försonade och således icke mer äro föremål för Guds wrede eller Gud förhatlige, warda frälsta, räddade och ewigt salige i och genom hans lif, i det han i kraft af sin uppståndelse ewigt för oss lefwer och meddelar oss af sin ewiga lifskraft.
11 Och icke det allenast, utan så, att wi ock berömma oss i Gud genom wår Herre Jesus Kristus, genom hwilken wi nu hafwa fått försoningen.
Och icke det allenast, att wi såsom försonade warda frälste genom hans lif och följaktligen berömma oss af hoppet om Guds härlighet, v. 2, utan så, att wi ock berömma oss, midt under lidandena, v. 3, i och af Gud, att Gud är wår och wi hans, och hafwa allt godt af honom och med honom gemensamt, i all tillförsigt, genom wår Herre Jesus Kristus, genom hwilken wi nu hafwa fått försoningen. Med dessa ord afser aposteln försoningen å Guds sida, att han är förlikt med oss, att han har fridens tankar öfwer oss och icke längre bedröfwelsens, Jer. 29: 11. Då syndaren tror denna försoning, försonas ock han med Gud.
12 Derföre, såsom genom en menniska synden har kommit i werlden och genom synden döden, och döden så har kommit till alla menniskor, emedan de alla hafwa syndat — 1 Mos. 3: 6. 2: 17. Rom. 6: 23. 2 Kor. 15: 21 f.
Derföre, d. ä. när man betraktar hwad som i det föregående blifwit sagdt om synden och rättfärdigheten, ända från kap. 1: 18, så uppkommer wid läran om nåden, i förbindelse, med läran om det ondas ursprung, följande slutsats, att såsom genom en menniska, nemligen Adam, synden har kommit i den af menniskoslägtet bestående werlden och genom synden döden, och döden (såsom straffdom) så har kommit till alla menniskor, d. ä. och sålunda döden har genomträngt hela menskligheten, emedan d. ä. i det eller på det sätt, att då, när Adam syndade, just dermed de alla hafwa syndat och följaktligen gjort sig skyldiga till döden. — Alla Adams barn födas syndare till följd af sin köttsliga härkomst från Adam. Alla äro födda af syndig säd, och frukten kan ej wara af annan natur än säden. Adam nämnes här såsom syndens upphofsman, jemför v. 14, ehuru qwinnan war den, som först öfwerträdde Guds bud (1 Tim. 2: 14); ty här låg förnämsta wigten derpå, hwem som blef stamfader för ett syndigt menniskoslägte.
13 Ty allt intill lagen war synd i werlden; men synd tillräknas icke, der ingen lag är. Rom. 4: 15. 7: 7.
I föregående vers war det framhållet, att alla hafwa syndat: det är nu detta, som aposteln widare bewisar. Ty, icke först från Moses’ tid, utan redan förut, allt ifrån syndafallet intill lagen, eller intill dess lagen genom Moses blef utgifwen, war synd i werlden, då alla menniskor före den Mosaiska lagstiftningen syndade, likasom derefter hedningarne, utan (skrifwen) lag, kap. 2: 12; men synd tillräknas icke, der ännu ingen lag är. Samwetslagen fans alltid. Alltid tillräknades således synd i någon mån. Men så länge icke den skrifna lagen fans, hwarken aktades synden af menniskorna eller tillräknades den af Gud i samma grad, som sedan lagen war utgifwen, och synden således bestod i bestämda och tydliga lagöfwerträdelser.
14 Likwäl herskade döden från Adam intill Moses äfwen öfwer dem som icke hade syndat med någon öfwerträdelse lik Adams, hwilken är en förebild af den som skulle komma.
Döden war således wäldig eller herskade såsom en konung öfwer alla och skonade icke en gång de rättfärdige och de små barnen, hwilka icke hade syndat med någon öfwerträdelse lik Adams eller mot ett bestämdt och tydligen dem förehållet Guds bud. Efter döden, som är syndens lön, herskade öfwer alla, så måste en allmän orsak hafwa warit för handen, som angick alla menniskor; och denna orsak war att hela slägtet genom Adam blifwit syndigt, såsom härkommet af en syndig säd, och derföre hemfallet under syndens lön, som är döden. Härmed har aposteln bewisat, att alla Adams barn werkligen hafwa syndat, och att synden således från en enda menniska inkommit i hela menniskoslägtet. Han tillägger nu, att Adam är en förebild af den som skulle komma, d. ä. af Kristus, hwilken också derföre kallas den siste eller andre Adam. 2 Kor. 15: 45. Ty likasom alla hafwa syndat (till döds), då Adam syndade, så hafwa alla sedermera dött (till rättfärdighet), då Kristus dog, 2 Kor. 5: 14, och — så anmärker Luther — ”såsom Adam har med främmande synd, utan wår skuld, oss förderfwat, så har Kristus med främmande nåd, utan wår förtjenst, gjort oss saliga”, nemligen alla, som af honom mottaga magt att blifwa Guds barn genom tron på hans namn. Joh. 1: 12.
15 Dock är det icke då med nådegåfwan, som med öfwerträdelsen. Ty om genom den enes öfwerträdelse de många hafwa dött, så har Guds nåd och gåfwan mycket mer öfwerflödat till de många genom den ena menniskans, Jesu Kristi, nåd.
D. ä.: Dock, oaktadt den anmärkta likheten mellan den förste och den siste Adams förhållande till de öfriga menniskorna, eger dock en stor åtskilnad rum i anseende till sakens egen werkningskrets och i anseende till den magt, som tillkommer den förste och den siste Adam, och derföre är det eller förhåller sig icke i alla afseenden lika så med den af Kristus förwärfwade nådegåfwan, som med öfwerträdelsen, d. ä.
_395.jpg&oldid=347991){kind=link}