| Kristi prestadöme. | Brefwet Till Ebreerna. | Kap. 7. | 605 |
oförgänglig lifskraft, som kan gifwa ewigt lif och lefwer i ewighet. Detta öfwerstepresterliga embete går ej i arf eller ifrån en till en annan, utan Kristi embeten äro oföränderliga intill hans rikes fulländning. 2 Kor. 15: 24, 28.
18 Ty en föregående stadga upphäfwes för sin swaghets och onyttighets skull —
19 ty lagen fullkomnade intet — och ett bättre hopp warder infördt, genom hwilket wi nalkas Gud. Ap. G. 13: 38 f. Ef. 2: 18. 3: 11 f.
Lagens swaghet och onyttighet kom deraf, att wi äro syndige, andeligen döde och oförmögne att hålla den; derföre kunde lagen omöjligen göra oss saliga. Lagen fordrar af menniskan, men har intet att gifwa; blott evangelium har lif och rättfärdighet och salighet att gifwa, och fordrar för allt detta ingenting annat än att menniskan skall, såsom fattig och syndig, tro och emottaga all denna nåd i Kristus, i hwilken själen blir återförenad med Gud och delaktig af salighetens hopp.
20 Och så wida som detta icke har skett utan ed — ty de andra hafwa blifwit prester utan ed,
21 men denne med ed — genom den som sade till honom: ”Herren har swurit och skall icke ångra sig: Du är en prest till ewig tid efter Melkisedeks sätt” —
Denna bekräftelse med ed å Guds sida gifwer åt Kristi ewiga prestadöme en oföränderlig fasthet och hänwisar menniskorna till honom såsom försonaren.
22 så har ock Jesus blifwit löftesman för ett så mycket bättre förbund. Ebr. 8: 6.
23 Och de andra presterna hafwa warit flera, emedan de genom döden hindrades att förblifwa,
24 men denne, emedan han förblifwer till ewig tid, har ett oförgängligt prestadöme, Ebr. 9: 24 f.
Både bekräftelsen med ed och Kristi oföränderlighet göra Kristi öfwerstepresterliga embete högre än Arons och Leviternas, som blott war förebildligt och ämnadt att upphöra, så snart Kristus war kommen. Så mycket högre är alltså det förbund eller den stiftelse, som Kristus såsom borgen och löftesman för oss har gjort, nemligen en ny nådesinrättning, icke ett lagens, utan ett nådens förbund, ett nytt förbund mellan Gud och menniskan. Kristus är öfwersteprest och medlare i detta förbund, han är af Gud sänd till menniskorna, full af nåd och sanning. Han har uträttat Fadrens wilja bland dem; han är för menniskorna ingången inför Gud såsom deras försonare och förebedjare.
25 hwarföre han ock kan fullkomligt frälsa dem som genom honom komma till Gud och lefwer alltid för att bedja för dem.
En gång for alla är Kristus ingången med sitt försonande offerblod inför Gud i det allraheligaste, men oupphörligt och fortfarande utöfwar han det öfwerstepresterliga embetet genom sin förbön och framhåller sin förtjenst och sin försoning inför Guds rättfärdighets domstol, på det Kristi tillfyllestgörelse må blifwa oss tillegnad och wåra synder förlåtna, då wi tro på honom, i kraft af denna förbön och den nåd, hon dermed för oss utwerkar. Så gifwer han ock daglig wälsignelse åt hela sin troende församling, och de, som icke tro, få qwarblifwa i nådens tid, under det Gud wäntar på deras bättring, se Luk. 13: 8, 9. 2 Petr. 3: 9. De skonas för Kristi förböns skull, fastän Gud ser, att många af dem aldrig wilja omwända sig, utan slutligen blifwa förtappade.
26 Ty en sådan öfwersteprest höfdes oss, en som war helig, oskyldig, obesmittad, skild från syndarne och som blifwit högre än himmelen, Ebr. 4: 14 f.
27 som icke dagligen behöfwer, såsom de andra öfwerstepresterna, frambära offer först för egna synder och sedan för folkets, ty detta har han gjort en gång för alla, då han offrade sig sjelf. Ebr. 5: 3. 9: 7.
28 Ty lagen insätter till öfwersteprester menniskor, som hafwa swaghet, men den eds ord, hwilken gafs senare än lagen, insätter Sonen, fullkomnad till ewig tid. Ebr. 5: 1 f.
Alla de prester, som efter lagen woro insatte, woro sjelfwa syndiga menniskor, som behöfde offra för sina synder, innan de kunde offra för folkets synder, men edens ord i profetian, Ps. 110, som blef gifwen långt efter lagens utgifwande, insatte till öfwersteprest Guds enfödde Son, fullkomnad till ewig tid, och såsom menniska helig, ren, syndfri, och genom sin upphöjelse på Fadrens högra hand oändligt afskild från gemenskapen med syndare. Han är äfwen till den menskliga naturen oändligt upphöjd öfwer allt skapadt, således högre än himmelen; och en sådan helig och allsmägtig öfwersteprest behöfwa wi till wår frälsning. På honom kunna wi med fullkomlig trygghet trösta, emedan han är helig, fullkomlig, mägtig att frälsa och full af barmhertighet, se kap. 4: 15, 16, och emedan det försoningsoffer, som han en gång för alla offrat, är fullkomligt tillräckligt att borttaga all werldens syndaskuld. I allt detta är han oändligt högre än det gamla testamentets öfwersteprester. Ingen annan än Kristus kan hjelpa oss, ty ingen annan än han har denna ewighet, denna barmhertighet och allmagt; ingen annan än han har försonat wåra synder, ingen annan är såsom han närwarande i himmelen och på jorden, närwarande inför Gud och Fadren och närwarande hos hwarje menniska, som åkallar hans namn.
_609.jpg&oldid=348551){kind=link}