| Job beklagar sig. | Jobs Bok. | Cap. 2, 3. | 9 |
öfwerens, att de skulle komma och ömka sig öfwer honom, och trösta honom.* *Ords. 27: 10.
12. Och då de upphofwo sina ögon långt ifrån, kände de honom icke, och upphofwo sin röst, och greto, och hwardera ref sina kläder sönder, och kastade jord på sitt hufwud upp åt himmelen.
13. Och sutto med* honom på jorden i sju dagar och sju nätter, och talade intet med honom; ty de sågo, att hans sweda war ganska stor. *Rom. 12: 15.
Så länge warade sorgedagarne wid djup sorg, 1 Mos. 50: 10. 1 Sam. 31: 13. Att Jobs wänner, såsom de sörjande, sutto när honom tysta på marken, skedde likaledes efter den sed, hwarmed man på den tiden brukade wisa sin sorg.
3. Capitel.
Födslodagens förbannas. Döden önskas.Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;* *Jer. 15: 10.
I en osäglig smärta önskade nu Job, att han aldrig hade blifwit född, och förbannade sin födelsedag (födelse), se Pred. 6: 3. Matth. 26: 24.
2. Utbrast och sade:
3. Den dagen ware förtappad, på hwilken jag född är;* och den natten, då man sade: En man är aflad. *Jer. 20: 14.
Job önskar, att den dagen wore borta utur tidens bok och att den natten aldrig funnits.
4. Den samme dagen ware mörk; och Gud fråge icke efter honom ofwan efter; ingen klarhet skine öfwer honom.
O, att denna dag förblifwer i mörker och aldrig kommit i ljuset. O, att Gud icke hade skapat den dagen, och att icke något ljus hade gjort den till dag! (1 Mos. 1: 3.)
5. Mörkret behålle honom, och töcken blifwe öfwer honom med tjockt moln; och dimma om dagen göre honom gräselig.
Måtte den dagen hafwa förblifwit inhöljd i mörker och dödsskugga! Måtte moln hwila deröfwer, och förmörkelse göra den förskräcklig! Job önskar sin dag liksom tillbaka till skapelsens början, då mörker war på djupet, och att denna dag aldrig hade framkommit utur tidens ursprungliga natt.
6. Den samma natten begripe mörker; och glädje sig icke ibland årets dagar, och komme icke i månadstalet.
Samma önskan som förut framställes här ännu tydligare, att Jobs födelsestund aldrig hade kommit i tiden.
7. Si, ware den natten ensam; och ingen glädje komme deruti.
8. De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppwäcka Leviathan.
Dagens förbannare, nemligen sådane menniskor, som föregåfwo, att de med sina beswärjningar och mörka konster kunde göra dagar lyckliga eller olyckliga eller beswärja Leviathan; måtte de, om det wore möjligt, förbanna min födelsestund, d. ä. bringa den tillbaka till tidens första mörker. Dessa ord bewisa icke, att Job trodde på sådane beswärjare, uta blott hans önskan, att hans födelsestund kunde omintetgöras. Leviathan, se cap. 40. I Jobs önskan ligger wäl äfwen den tanken, att det wore godt, om hans olyckliga födelsestund kunde uppslukas af ett sådant gap, fastän han ingalunda trodde, att detta war möjligt.
9. Hennes stjernor warde mörka; förwänte ljus, och det komme intet; och se icke morgonrodnans ögnabryn.
Solen är liksom tidens öga, och morgonrodnadens gryningsstrålar kunna då kallas dess ögonbryn, se v. 4.
10. Att hon icke igenlyckte mitt lifs dörr; och icke bortgömde olyckorna för mina ögon.
Mitt lifs dörr, d. ä. moderslifwet. Job önskade, att han icke hade blifwit född och lärt känna en sådan olycka.
11. Hwi blef jag icke straxt död i moderlifwet? Hwi wardt jag icke förgjord, då jag utur moderlifwet kommen war?* *Job. 10: 18.
12. Hwi hafwa de tagit mig upp i skötet? Hwi hafwer jag diat spenar?
Grt.: Hwarföre emottogo mig knän, och hwarföre räcktes mig bröst, att jag dia skulle?
13. Så låge jag nu, och wore stilla; sofwe, och hade ro;
Hade jag genast fått dö, så hade jag nu ro, nemligen till kroppen. På någon själasömn, hwarom en och annan drömmare i nyare tid börjat tala, tänkte man på den tiden aldrig.
14. Med konungar och rådsherrar på jorden, som bygga det öde är;
Grt.: Som bygga sig öde rum, nemligen grafwårdar, som skola bewisa deras wärdighet, men i hwilka likwäl icke är annat än död och förödelse, äfwen om dessa grafwårdar fyllas med guld, v. 15. Fordom fingo de rikas lik mycket guld med sig till grafwen.
15. Eller med förstar, som guld hafwa, och sina hus fulla med silfwer;
16. Eller som den der otida född är fördold, och wore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafwa sett ljuset.
17. Der måste ju de oguydaktige låta af sitt öfwerwåld; der hwilas* dock de, som mycket omak haft hafwa; *Uppb. 14: 13.
_013.jpg&oldid=344613){kind=link}