| 116 | Ps. 38, 39. | Psaltaren. |
Gjord till att lida, grt.: nära att stappla. I wäckelsen är kampen ofta swår, och fall på nytt hotar oupphörligt.
19. Ty jag gör min missgerning kunnig;* och sörjer för min synd. *Ps. 51: 5.
Se Ps. 32: 5. Bekännelse och ånger måste wara förenade, då syndaren framkommer till Christus och söker nåd. Se Luc. 15: 21.
20. Men mina fiender lefwa och äro mäktige; de mig utan skuld hata, äro stora.* *Ps. 3: 2.
21. Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig;* derföre att jag far efter det godt är. *Ps. 119: 95.
Både af dessa och andra uttryck i denna Psalm kunna wi finna, att dess djupaste mening gått i fullbordan i wår Frälsares eget hjerta, och att Han under tyngden af wår omätliga syndaskuld led en oändligt djup bedröfwelse och pina, som ingen menniska kan fatta. Den djupaste ånger hos en botfärdig själ är i jemförelse med wår Frälsares inre qwal blott såsom en droppe jemförd med hafwet. Men Psalmen utgör tillika ett passande uttryck för hwarje botfärdigt hjerta. Wi finna äfwen af denna Psalm, att både bot-psalmerna och andra böne- och tacksägelse-psalmer först gått genom Jesu eget hjerta, och dernäst af Hans Ande blifwit inskrifna i Davids och andras hjertan, så att de utgöra både Medlarens och församlingens tal inför den himmelske Fadren. På detta tal gifwer Guds Anda sjelf swar, så att löften, hugswalelser, lärdomar, uppmuntringar, warningar och hotelser stå uti en härlig omwexling med dessa bönerop och tacksägelser.
22. Förlåt mig icke, HERre; min Gud, war icke långt ifrån mig.
Förlåt mig icke, d. ä.: Öfwergif mig icke!
23. Skynda dig till att göra mig bistånd, HERre, min hjelp.* *Es. 45: 21. Ap.G. 4: 12.
Så beder den, som hungrar och törstar efter rättfärdighet, så beder ock den efter Herran längtande församlingen: Ja, kom snart Herre Jesu! Uppb. 22: 20.
39. Psalm.
Christelig lefnad. Salig död.En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun.* *1 Chrön. 25: 1, 3, 6.
Jeduthun war en af tempelsångens föreståndare, se 2 Chrön. 5: 12, och han kallas siare, d. ä. han war utrustad med den Helige Andes prophetiska gåfwor.
2. Jag hafwer satt mig före, jag will taga mig wara, att jag icke syndar med min tunga; jag will hålla min mun tillbaka såsom med bett; * efter jag så måste se den ogudaktiga för mig. *Ps. 17: 3.
Bett, d. ä. betsel, betecknar här ett sådant munnens förwarande, att icke något enda syndigt ord måtte blifwa taladt af missnöje öfwer de ogudaktigas makt och framgång, under det Herren hafwer tålamod och insamlar så många själar, som kunna räddas.
3. Jag är tystnad och stilla worden, och tiger om glädjen; och måste fräta min sorg i mig.* *Ps. 38: 18.
4. Mitt hjerta är brinnande i mig; och när jag tänker deruppå, warder jag upptänd; jag talar med min tunga.
Dessa ord uttrycka den djupaste smärta öfwer allt det onda, som Guds rikes fiender göra, medan Herren wäntar, att så många som möjligt skola bättra sig. Under det själen strider mot missnöjets klagan (v. 2), wisar sig här den inre elden öfwermäktig och utbrister i tal med tungan inför Herran. En sådan klagande nitälskan om Guds ära och Hans rike, äfwen om denna klagan icke är alldeles fri från otålighet, är likwäl för Herran kärare än det kalla, döda tillståndet hos dem, som icke fråga efter Guds rikes framgång, och äfwen kärare än den lagiska twungna tystnaden, som wisar ett skenbart tålamod, under det hjertat brinner af otålighet. Bättre är att inför Herren omtala hjertats hela tillstånd och uttala det syndiga, som der will röra sig, än att sjelf i egen kraft söka förqwäfwa det; ty rätt helbregdagörelse kan blott af den himmelske läkaren åstadkommas, men dertill är det nödwändigt, att hjertats sår för Honom framwisas.
5. Men, HERre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafwa, och jag hädan måste.* *Ps. 90: 12.
En beständig tanke på ändalykten och på det ewiga målet bidrager mycket att i hjertat inplanta den sanna wisheten. Ps. 90: 12. Ehuru ingen sanning är wissare än att wi måste dö, så är dock ingen menniska, som betänker detta, om icke Herren får lära henne det.
6. Si, mina dagar äro en twärhand för dig; och mitt lif är såsom intet* för dig; huru platt intet† äro alla menniskor, de dock så säkre lefwa. Sela. *Ps. 144: 4. †Ps. 62: 10.
7. De gå bort såsom en skugge,* och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och weta icke ho det få skall.† *Job 8: 9; cap. 14: 2. †Pred. 2: 18; cap. 5: 13, 15.
Likaså osäkert, som lifwet är, likaså osäkra äro äfwen egodelarne. Menniskans jordiska lif är såsom en skugge och egodelarnes besittning högst osäker; ty man ser ofta de största rikedomar liksom bortflyga med wingar.
8. Nu, HERre, wid hwad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.
9. Fräls mig ifrån alla mina synder; och låt mig icke de galna tid spott warda.
Sedan det i v. 6, 7 blifwit wisadt, huru
_120.jpg&oldid=344896){kind=link}