| 660 | Daniel kastas i lejonkulan. | Propheten Daniel. | Cap. 6. |
om dagen. Icke för att trotsa konungens lag fortfar Daniel att bedja såsom förut, men han förblef ståndaktig i sin fromhet, ty man måste mer lyda Gud än menniskor.
14. Då konungen detta hörde, wardt han fast bedröfwad, och winnlade sig storligen, att han måtte fria Daniel; och arbetade derom intill solen nedergick, att han måtte hjelpa honom.
Det wisar sig härwid, att konungens makt war inskränkt. Härtill kom en gammal sed, att ett konungsligt påbud skulle icke en gång af konungen sjelf kunna ändras, om det än wore aldrig så orimligt.
15. Men männerna kommo samman till konungen, och sade till honom: Du wet, herre konung, att de Meders och Persers rätt är, att alla bud och befallningar, som konungen beslutit hafwer, skola oförwandlade blifwa.
16. Då befallde konungen, att man skulle hafwa Daniel fram, och de kastade honom för lejonen i gropen; men konungen sade till Daniel: Din Gud, den du utan återwändo tjenar, Han hjelpe dig.
Emot sitt samwete samtyckte konungen af menniskofruktan till de ogudaktigas begäran.
17. Och de buro en sten fram, den lade de på locket af gropen; honom förseglade konungen med sin egen ring, och med sina wäldigas ring, på det att ingen skulle eljest något bruka på Daniel.
Lejongropen förseglades, på det ingen skulle kunna företaga något till Daniels räddning, likasom Christi graf blef förseglad. Matth. 27: 66.
18. Och konungen gick sin wäg på sin borg, och åt intet, och lät ingen mat för sig bära, och kunde ej heller sofwa.
19. Om morgonen bittida, då det dagades, stod konungen upp, och gick med hast till gropen, der lejonen uti woro.
20. Och som han kom till gropen, ropade han till Daniel med sorgelig röst; och konungen sade till Daniel: Daniel, du lefwande Guds tjenare, hafwer ock din Gud, den du utan återwändo tjenar, förmått frälsa dig för lejonen?* *1 Macc. 2: 60.
21. Då talade Daniel med konungen: Herre konung, Gud unne dig länge lefwa;* *Dan. 5: 10.
22. Min Gud hafwer sändt sin engel, hwilken lejonens mun tillhållit hafwer, att de hafwa ingen skada gjort mig: ty för honom är jag oskyldig funnen; så hafwer jag ej heller något gjort emot dig, herre konung.
23. Då wardt konungen ganska glad, och lät taga Daniel utur gropen: och de togo Daniel utur gropen, och man fann platt ingen skada gjord wara uppå honom; ty han hade trott sin Gud.
Så hade Daniels tro räddat honom ur lejonens mun. Se Ps. 91: 13. Ebr. 11: 33.
24. Då lät konungen komma fram de män, som Daniel beklagat hade, och kasta dem in för lejonen i gropen, samt med deras barn och hustrur: och förr än de kommo ned till bottnen, fingo lejonen dem fatt, förkrossade ock alla deras ben.
Då nu Daniels lif hade blifwit räddadt genom ett sådant under, hwaruti låg ett mäktigt bewis på hans fromhet, så lät konungen ett strängt straff gå öfwer dessa förrädare. Detta war också efter landets lag, att den, som anklagat en oskyldig, skulle sjelf lida det straff, som han welat draga öfwer den oskyldige. En gång blifwa alla förrädare dömde med sin egen dom. Se Ps. 7: 16, 17.
25. Sedan lät konungen Darios skrifwa till alla land, och folk, och tungomål: Gud gifwe eder mycken frid.* *Dan. 3: 31.
26. Detta är min befallning, att uti allt mitt rikes herradöme skall man frukta och rädas Daniels Gud: ty Han är den lefwande Gud, som blifwer ewinnerligen, och Hans rike är oförgängligt, och Hans herradöme hafwer ingen ända.* *Dan. 2: 44; cap. 3: 33.
27. Han är en frälsare och nödhjelpare, och Han gör tecken och under, både i himmelen och på jorden: Han hafwer frälst Daniel ifrån lejonen.
Sålunda blef Herrans makt och härlighet bekant och förkunnad både i det Babyloniska riket genom NebucadNezar och genom domen öfwer Belsazar, och sedan både i det Babyloniska och Persisk-Mediska riket genom Darius. Gud har således icke lemnat hedningarna utan wittnesbörd om sig sjelf; Han har gifwit dem tillfälle att lära känna Hans namn och Hans makt, och de fingo weta, hwar de skulle söka sanningen, om de wille finna den. Dessa stora folk hade genom Daniel och genom Judarna kunnat lära känna Guds uppenbarade ord, och detta ord hade från dessa riken kunnat komma till alla hedningar i werlden.
28. Och Daniel war wäldig i Darios rike, och desslikes i Cores, den Persens rike.* *Dan. 1: 21.
Cores eller Cyrus war systerson och swärson af denne Darius och efterträdde honom i regeringen.
_664.jpg&oldid=346392){kind=link}