| 2 Boken Maccabeers. | Cap. 11, 12. | 159 |
29. Menelaus hafwer berättat för oss, huru I begären fara in i wårt land, och hafwa eder handel när oss;
30. Derföre skola alla de Judar, som emellan detta och den trettionde dagen Aprilis fara wilja, en fri säker lejd hafwa,
31. Till att hålla sig med ätande och annat efter sin lag, såsom tillförene; och skall ingen något ondt wederfaras för det, som härtill emot oss gjordt är.
32. Dess till wittnesbörd hafwa wi welat sända Menelaus till eder till att widare underwisa eder derom.
33. Härmed Gudi befallandes; i hundrade åtta och fyrationde året, på femtonde dagen Aprilis.
34. Och skrefwo de Romare Judarna till, såsom härefter följer: Qvintus Memmius och Titus Manlius, de Romares sändningabud, tillbjuda Judarna helsa.
35. Allt det Lysias, konungens skyldman, eder tillåtit hafwer, det samtycke wi ock;
36. Men efter honom synes så godt wara, att man några artiklar låter framsätta för konungen, så rådens wid med hwarannan, och sänder med det allra första någon till oss, att wi måga förena oss med hwarannan, ty wi draga nu till Antiochien;
37. Derföre skynder eder, och sänder några, på det wi måga weta, huru I till sinnes ären.
38. Härmed Gudi befallandes.
12. Capitel.
Judas slår Joppe, Jamnia, Araber, Caspin, [et]c.Uti hundrade åtta och fyrationde året på femtonde dagen Aprilis, då denna förlikning så besluten war,* drog Lysias till konungen; och Judarna brukade sin åker. *2 Macc. 11: 14, 33.
2. Men höfwitsmännerna der i landet, Timotheus och Apollonius, den ädla Apollonii son, och Hieronymus och Demophon samt med Nicanor, höfwitsmannen i Cypren, läto dem ingen frid eller ro hafwa.
3. Och de i Joppe gjorde ett förrädeligt stycke; förty de talade Judarna, som när dem bodde, i det sinnet, att de med hustrur och barn i skepp, som dertill beställde woro, stiga skulle, såsom deras goda wänner.
4. Då nu Judarne detta gjorde, såsom det i staden beslutet war, och hade ingen fara för någon ofrid, och de uppå hafwet kommo, dränkte de dem alla wid tuhundra personer.
5. Som nu Judas hörde, huru grufweligen man med hans bröder handlat hade, bjöd han sitt folk upp och ropade till Gud den rättfärdige domaren;* *Ps. 7: 12. Jer. 11: 20. 2 Tim. 4: 8.
6. Och drog emot dem, som hans bröder mördat hade, och tände om natten elden på hamnen, och uppbrände skeppen allesammans; och hwad der för folk war i hamnen, dem drap han med swärd.
7. Men efter staden igenläst war, drog han af i den mening, att han snart igen komma och staden förlägga wille.
8. Honom wardt ock bådadt, huru de i Jamnia hade detsamma tagit sig före med de Judar, som när dem bodde;
9. Derföre föll han ock om natten till dem in, och uppbrände dem hamnen och alla skeppen, så att man såg elden in till Jerusalem, det dock tuhundra och fyratio stadier wäg derifrån låg.
10. Sedan drog han nio stadier wäg fram bättre emot Timotheus; då woro i håll för honom wid femtusen Araber och femhundra resenärer.
11. Och slogos med honom, och höllo en stor slagtning; och Judas med sin hop behöll genom Guds hjelp segren; och efter de Araber der tappade, bådo de honom om frid, och sade honom till, att de wille gifwa honom så, och eljest hjelp göra.
12. Judas tänkte, såsom ock wäl sannt war, att de kunde wäl wara honom nyttige, och sade dem frid till; och då de detta sig emellan lofwat hade, drogo de åter hem igen.
13. Han föll ock in i en stad, som med bryggor wäl bewarad, och med murar befäst war, der mångahanda folk inne bodde, och hette Caspin.
14. Men de i staden förläto sig på sina fasta murar, och stora förråd i spisning, och frågade icke mycket efter Juda och hans hop; ja, de bespottade dem dertill med, och försmädade dem, och bannade dem skändligen.
_947.jpg&oldid=347168){kind=link}