| Christus lofwas. | 1 Mose Bok. | Cap. 22. | 55 |
offrad och uppwäckt ifrån de döda. Abraham släppte icke det löfte, som Gud hade gifwit honom, att af Isaacs skulle blifwa en talrik säd, hwarifrån wälsignelse skulle utgå till alla jordens slägter; men då han nu fick befallning att offra Isaac, så drog han den slutsatsen, att Gud wille uppwäcka honom ifrån de döda, Ebr. 11: 17–19. I denna pröfningseld blef allt det köttsliga och ofullkomliga i Abrahams kärlek uppbrändt och förtärdt. Såsom Arbahams egen son efter köttet blef Isaac i sjelfwa werket offrad. Abraham egde honom aldrig sedan på samma sätt som förut, utan kärleken till denna son blef helt annorlunda beskaffad; den blef renad och förklarad i elden. Han såg uti Isaac den af Gud sjelf genom uppståndelse från de döda nyfödde sonen. Blott af det, som af Gud födes och helt och hållet är Hans werk, kan wälsignelse uppstå; och i denna nya födelse hade Abraham en ytterligare borgen, att löftet skulle blifwa fullbordadt.
Isaac war en träffande bild af wår Frälsare sjelf; han war ett lefwande Evangelium om Christus. Isaac blef liknelsewis offrad; Christus blef det werkliga offret för den fallna werlden. Isaac bar offerweden, hwarpå han skulle offras; Christus bar sitt kors, på hwilket hans offerdöd skulle ske. Herrans Engel ropade, och Isaac fick uppstå från altaret; Herrans Ande uppwäckte Christus ifrån de döda. Christus lefwer och är förklarad; Han är genom uppståndelsen född till ett nytt lif i förklarad gestalt, och från den förklarade Christus strömmar ljus och nåd och wälsignelse till alla jordens folk, såsom Gud åt Abraham lofwade; och Christus är genom Isaac Abrahams säd. Det war på Moria berg Abraham fick den klaraste insigten i den evangeliska betydelsen af de löften, som blifwit gifna; han såg Herrans dag och wardt glad, Joh. 8: 56. Han såg försoningsdöden, uppståndelsen och det nya lifwet liknelsewis framställda uti Isaac.
Men huru kunde Abraham anse det möjligt, att Gud kunde wilja hafwa detta offer? Eller huru skulle Abrahams förnuft förhålla sig, då han fick denna befallning? Förnuftet skulle pröfwa, om det werkligen war Gud, som gaf denna befallning, och hwad befallningens mening kunde wara. Så snart Abraham war wiss om, att han hade af Herren fått en tydlig befallning, så angick det icke Abrahams förnuft, huru befallningen war beskaffad: det tillkom då honom att lyda; för det öfriga wille Herren sjelf answara och sörja. Ingenting är orimligare, än då man upphäfwer sitt förnuft till domare öfwer Guds ord och tror sig hafwa rättighet att förkasta ett och annat, som förnuftet inte kan fatta. Förnuftets pligt och göromål är först att göra sig förwissadt om, att detta är Herrans ord, hwarmed man har att göra, och för det andra att söka rätt uppfatta meningen och betydelsen af detta ord. För att kunna detta måste wi, enligt Skriftens egen befallning, bedja om den Helige Ande, Luc. 11: 9–13, wara willige att göra Guds wilja, Joh. 7: 17, och troget bruka Guds ord, Joh. 5: 39. Försumma wi detta, så är det ett uppsåtligt förkastande af den uppenbarade sanningen och af den salighetswäg, som är den enda möjliga. Lika stor fröjd, som Abraham fick erfara, då sonen skäntes honom på nytt, och Herren förklarade honom sitt nådiga wälbehag, lika stor fröjd får hwarje hjerta erfara, som lyder Herrans ord.
I hedendomen brukades menniskooffer. Så förskräckliga och fasansfulla dessa offer än äro, så grunda de sig dock på en djup sanning, som oemoståndligt framhåller sina fordringar för hwarje tänkande menniska. Menniskan känner, att det måste gifwas ett heligt ch rättfärdigt öfwerwäsende, men att hon sjelf är syndig, och att försoning behöfwes. Offer försöktes af många slag, men medwetande af skuld och straffbarhet qwarblef, och ändtligen grep den okunniga menniskan till det dyrbaraste hon kunde åstadkomma — menniskolif, menniskooffer, så att till och med egna barn icke skonades. Menniskoffer är den fallna werldens förfärligaste nödrop om hjelp och försoning, en högljudd syndabekännelse, och tillika i sig sjelf en fasansfull förbrytelse. I offret ligger bekännelsen, att den offrande är syndig och behöfwer försoning. Abraham såg Canaanitiska altaren ryka af menniskoblod; han och hans efterkommande erhölls underwisning om, huru detta skulle anses. Herren gaf denna underwisning genom Isaac. Han wisade, att ett dyrt och heligt offer en gång behöfdes, att således det behof, som hedningarne kände och uttryckte genom menniskooffer, behofwet af försoning, werkligen war för handen, och att försoning war nödwändig. Men Han wisade ock, att menniskooffer äro otillåtliga och brottsliga. Isaac fick icke offras, utan ett annat offer sattes i hans ställe, och endast sådana offer skulle offras, till dess det rätta offerlammet wore kommet i werlden.
19. Sedan gick Abraham till drängarna igen och gjorde sig redo, och drogo tillsammans till BerSaba, och bodde der.
BerSaba ligger omkring 22 timmars wäg söder om Jerusalem. Hwilken swår resa för Abraham, hwilka känslor måste hafwa genomträngt fadershjertat på denna färd! Men han lydde: känslans röst får icke gälla, då Herren fordrar offer. Wäl får känslan hafwa sin rätt, icke förbjudes den stilla tåren; men icke känslan utan Herrans ord skall man lyda.
20. Då detta så skedt war, begaf sig, att Abraham wardt sagt: Si, Milca hafwer ock födt barn dinom broder Nahor;
21. Nemligen Uz den förstfödde, och Bus hans broder, och Kemuel, af hwilken de Syrier komne äro.
22. Och Kesed, och Haso, och Pildas, och Jidlaph, och Bethuel.
23. Men Bethuel födde Rebecka. Dessa åtta födde Milca Nahor, Abrahams broder.
24. Och hans frilla, benämnd Rehuma, födde ock, nemligen Tebah, Gaham, Thahas och Maacha.
Frilla: bihustru; i Gamla Testamentet war det ännu icke förbjudet att hafwa mer än en
_065.jpg&oldid=342450){kind=link}