| Egyptens plågor. | 2 Mose Bok. | Cap. 11, 12. | 137 |
för att styrka hans tro och hans frimodighet under de swåra pröfningarna, dels för att underwisa honom om sakens utgång, och huru folket skulle förhålla sig.
2. Så säg nu till folket, att hwar och en man bedes af sin nästa, och hwar och en qwinna af sin nästa, silfwer och gyldene tyg.* *2 Mos. 3: 21; cap. 12: 35.
Här berättar Mose hwad Gud hade sagt honom på samma gång då Gud befallde honom förkunna, att de förstfödda skulle dö.
Jorden är Herrans och hwad som derpå är; Han har således rättighet att utdela sina håfwor, huru honom täckes. Israeliterna begärde dessa ting af Egyptierna; de hade ock rättighet dertill, såsom en med långwarig träldom wälförtjent lön. Se cap. 3: 21.
3. Ty HERren warder gifwande folket nåd för de Egyptier. Och Mose war en ganska myndig man i Egypti land för Pharaos tjenare och för folket.
Egyptierna gåfwo gerna; Herren hade deras hjertan i sin hand. De sista orden i denna vers innehålla icke en sjelfberömmelse, utan Mose berättar blott i förbigående, att han genom Herrans underwerk hade wunnit så mycket anseende och inflytande i Egypten, att ingen wågade lägga hand på honom, ehuru förbittrad Pharao än war, och att detta anseende äfwen war en orsak att Egyptierna gerna gåfwo åt Israeliterna, hwad de begärde.
4. Och Mose sade: Detta säger HERren: Jag will på midnatts tid utgå i Egypti land.
5. Och allt det förstfödt är i Egypti land skall blifwa dödt, ifrån Pharaos förstfödda son, den på hans stol sitter, allt intill tjensteqwinnans förstfödda son, som är wid qwarnen; och allt det förstfödt är ibland boskapen.* *2 Mos. 12: 29.
6. Och ett stort rop skall wara i hela Egypti land; hwilkets like icke warit hafwer, ej heller warder.
7. Men när Israels barn skall icke en hund krätta med sin tunga, ifrån menniskorna allt intill boskapen: på det I skolen förnimma, huru HERren åtskiljer Egypten och Israel.
Krätta med sin tunga, d. w. s. röra sin tunga till skall, tjut eller bett.
8. Då skola alla dessa dina tjenare gå ned till mig och falla mig till fota och säga: Far ut du och allt folket, som under dig är. Sedan will jag fara ut. Och han gick ifrån Pharao ganska wred.
Alla dessa ord (v. 4–8) talade Mose med Pharao, innan han gick ut ifrån honom. (Cap. 10: 29.
Till malande anwändes de ringaste bland trälarne, äfwen sådane som sutto i fängelse. Cap. 12: 29. Dom. 16: 21. Es. 47: 2. På den tiden funnos icke qwarnar, som gingo med wind eller watten, utan endast handqwarnar, och äfwen dessa woro ofullkomliga, så att malandet war mycket tröttsamt.
Att Mose gick ifrån Pharao ganska wred, får icke hos någon wäcka den tanken, att det slags wrede, som kommer af sjelfwiskhet och egenkärlek, afund, hämndlystnad och dylika orsaker, är loflig; utan all sådan wrede är syndig. Men det gifwes en wrede, som kan wara heligt nit för Herrans ära. Då det står, att Gud sjelf wredgas, få wi icke föreställa oss, att wreden hos Gud är så beskaffad, som hos menniskor. Icke heller war wreden hos Mose så beskaffad, som wanliga menniskors syndiga wrede. Härmed är dock ingalunda sagdt, att Mose war så fullkomlig, att han icke kunde synda. Cap. 4: 24.
9. Men HERren sade till Mose: Pharao hörer eder icke, på det mycken under skola ske i Egypti land.
10. Och Mose och Aaron gjorde alla dessa under inför Pharao: men HERren förstockade honom hans hjerta, att han icke wille släppa Israels barn utur sitt land.
Cap. 9: 16, och 10: 20, 27.
12. Capitel.
Påskalammet. Sötebrödshögtiden. Dödsengelen. Israels utgång.HERren sade till Mose och Aaron i Egypti land:
2. Denna månaden skall wara när eder den första månaden: och af honom skolen I begynna månaderna om året.
Här är berättelsen åter afbruten, likasom cap. 11: 1–3. Då Mose i öknen skref sina böcker, så upptecknade han här den uppenbarelse, hwaruti Gud hade meddelat sina befallningar om sättet, huru Israels folk skulle förhålla sig i den natt, då de uttågade utur Egypten; om Påskalammets ätande och den fest, som årligen skulle firas, både till åminnelse af befrielsen utur Egypten och såsom sinnebild och förebild af försoningsoffret, Christus.
Från denna tid börjades bland Israels folk en ny tidräkning; med den månad, då de utgingo ur Egypten, skulle deras kyrkoår börjas. De utgingo ur Egypten den första natten, då det war fullmåne efter wårdagsjemningen. Månaden skulle börja ifrån nytändningen (de började sin dag på aftonen och räknade dygnet från afton till afton, 1 Mos. 1: 5); således skedde utgången från Egypten på fjortonde dagen i första månaden af deras kyrkoår. Denna månad kallades Abib, som betyder ax, emedan säden den årstiden står i ax i Österlanden, och skörden nalkas. Den kallades äfwen Nisan. Det borgerliga året började Israeliterna wid
_147.jpg&oldid=340924){kind=link}