| 202 | Spisoffer och Tackoffer. | Leviticus. | Cap. 2, 3. |
och hans söner till. Det skall wara det allraheligaste af HERrans offer.
11. Allt spisoffer, som I wiljen offra HERranom, skolen I göra utan surdeg: ty ingen surdeg eller honing skall der ibland uppbränd warda HERranom för offer.
Wid alla friwilliga spisoffer fick hwarken någon surdeg (jäst bröd) eller honing wara med. Surdegen är en bild af synden, och honingen öfwergår mycket lätt i jäsning. Den afbildar de naturliga känslornas föränderlighet och all sådan sötma, som har sin rot i menniskans sinnliga wäsende. Allt sådant måste från friwilliga offer uteslutas. Wid de skyldiga tackoffren, cap. 7: 13, och wid förstlingsoffren woro de tillåtna, men fingo icke komma på Herrans altare.
12. Men till en förstling skolen i offra dem HERranom; men på intet altare skola de komma till en söt lukt.
Orsaken, hwarföre surdeg och honing wid skyldiga tackoffer och förstlingsoffer woro tillåtna, ligger uti dessa offers betydelse. Äfwen den naturliga menniskan är skyldig att offra åt Herran; kyrkans medlemmar äro alla pligtige att i yttre måtto tjena Honom, och att bidraga till gudstjenstens widmakthållande m. m. Men deras hjertan, som icke blifit omwände af Herrans Ande och genomeldade af Hans nåd, hafwa både syndens surdeg och de naturliga känslornas och egenrättfärdighetens honing i sitt wäsende, och kunna icke befria sina offer derifrån. Detta gäller alltid så länge, som menniskan blott af pligtkänsla tjenar Gud och betraktar gudstjensten och goda gärningar blott såsom en skyldighet. Men dessa på en gång syrade och honingssöta offer blifwa icke emottagne på Herrans altare, utan tjena blott till den yttre inrättningens widmakthållande.
Wid alla friwilliga offer har deremot tron redan blifwit upptänd i hjertat; den werkar i kärleken och åstadkommer nödwändigt ett bemödande att, med Guds hjelp, både utrota syndens surdeg och från alla offer, som frambäras åt Herran, aflägsna alla naturliga böjelsers, sinnlighetens och egenrättfärdighetens honing.
13. Allt ditt spisoffer skall du salta. Och ditt spisoffer skall aldrig wara utan din Guds förbunds salt; ty uti allt ditt offer skall du offra salt.* *Marc. 9: 49.
Offergudstjensten war det medel, hwarigenom Guds förbund med den syndiga menniskan upprätthölls, hwilket förbund hwilade på den utlofwade Messias, Christus allena. Saltet är ett medel att från förderf bewara många ting, samt att göra mat smaklig och helosam. Det är en bild af waraktighet, beständighet, fasthet och allwar; det är honingens motsats. Det skulle uttrycka förbundets beständighet, trofastheten å Guds sida och den af Guds Ande werkade redliga, fasta wiljan å menniskans sida. Ett salt-förbund betyder ett beständigt förbund, 2 Chrön. 13: 5.
14. will du göra ett spisoffer HERranom af första frukterna, skall du torka de gröna axen wid eld och stöta dem små och så offra spisoffer af dina första frukter.
Genom sådan beredning erhölls ett slags gryn.
15. Och skall låta der olja uppå och lägga rökelse deruppå; så är det ett spisoffer.
16. Och presten skall taga af det stötta och af oljan med allt rökelset, och uppbränna det till en åminnelse. Det är HERranom ett offer.
3. Capitel.
Tackoffers lag.Om hans offer är ett tackoffer af fä, antingen oxe eller ko, skall han offra för HERran det utan wank är.
Tackoffren woro antingen lofoffer, då man tackade Gud för Hans godhet och wälgerningar, Ebr. 13: 15, eller löftesoffer, då man utlofwade något offer med bön om en wälgerning, som man åstundade, eller friwilliga offer, hwilka man al alldeles fri wilja frambragte.
Wid tackoffren kunde offerdjuren äfwen wara honkön, men icke wid bärnneoffren, cap. 1: 3. Deremot måste syndoffren i wissa fall uttryckligen wara honkön, cap. 4: 32.
2. Och skall lägga sin hand på dess hufwud och slagta det för dörren af wittnesbördets tabernakel. Och presterna, Aarons söner, skola stänka blodet på altaret allt omkring.
3. Och skall ofra af det tackoffret HERranom, nemligen allt det feta på inelfworna.* *2 Mos. 29: 13, 22.
4. Och båda njurarne med det feta, som derpå är wid länderna, och det nätet öfwer lefren med njurarne.
Allt detta innebär icke blott, att de bästa delarne af offren skulle förbrännas på altaret, utan dessa inre delar, isynnerhet njurarne, äro en bild af menniskans innersta naturliga böjelser. Gud utransakar hjerta och njurar, d. ä. Han utforskar och ser menniskans innersta tankar, känslor och böjelser. Att offrets njurar och hwad dertill hörde uppgick i offerlågan, skulle således betyda, att den offrande måste åt Herran uppoffra sin själs innersta, sitt hela wäsende, äfwen de fördoldaste tankar och önskningar.
5. Och Aarons söner skola det uppbränna på altaret för ett bränneoffer på weden, som ligger på elden. Det är ett offer, som wäl luktar för HERran.* *2 Mos. 29: 25. 3 Mos. 6: 12.
_212.jpg&oldid=342833){kind=link}