| Nabal. Abigail. | 1 Samuels Bok. | Cap. 25. | 533 |
9. Då de Davids unga män kommo dit, och hade på Davids wägnar talat alla dessa orden med Nabal, höllo de upp.
Ehuru David icke egentligen hade någon rättighet att begära undsättning, så fordrade dock billig erkänsla å Nabals sida att understödja David och hans folk; ty de woro landets beskyddare mot öknens röfware, v. 16.
10. Men Nabal swarade Davids tjenare och sade: Ho är den David? Och ho är den Isai son? Det äro nu många de tjenare, som gifwa sig ifrån sina herrar.
11. Skulle jag taga mitt bröd, watten och kött, som jag för mina klippare slagtat hafwer, och gifwa det folk, som jag icke wet, hwadan de äro?
12. Då wände de Davids unga män om igen på deras wäg; och när de kommo till David, sade de honom allt detta.
13. Då sade David till sina män: Hwar och en binde sitt swärd wid sig. Och hwar och en af dem band sitt swärd wid sig; och David band ock desslikes sitt swärd wid sig: och drogo med honom ned wid fyrahundrade män; men tuhundrade blefwo qwar när deras tyg.
14. Men en af drängarna gaf Abigail, Nabals hustru, tillkänna, och sade: Si, David hafwer sändt bud utur öknen till att helsa wår herre; och han snuddade dem.
15. Och de män hafwa dock warit oss ganska nyttigt, och icke talat oss illa till, och oss hafwer intet fattats på talet, så länge wi hafwa wistats när dem, medan wi i marken woro:
16. Utan de hafwa warit wåra murar dag och natt, så länge wi waktade fåren när dem.
17. Så märk nu och se, hwad du göra will; ty förwisso är ett ondt för handen öfwer wår herre och öfwer hela hans hus: och han är en Belials man, hwilkom ingen något säga djerfwes.
18. Då hastade sig Abigail, och tog tuhundrade bröd och twå läglar win och fem kokade får och fem skeppor mjöl och hundrade stycken russin och tuhundrade stycken fikon och lade på åsnor.
Mjöl: torkadt eller stekt korn, cap. 17: 17.
19. Och sade till sina drängar: Går för mig, jag will komma efter: och hon sade sin man Nabal här intet af.
20. Och som hon red på åsnan och kom neder i bergsskygden, si, då kom David och hans män neder dragande emot henne, så att hon mötte dem.
21. Och David hade sagt: Jag hafwer förgäfwes förwarat allt, det denne hade i öknen, så att der hafwer intet fattats af allt, det han hade; och han betalar mig godt med ondt.
22. Gud göre detta och än mer Davids fiender, om jag låter åt honom blifwa qwar, intill i morgon ljust warder, en, som wäggen orenar, utaf allt det han hafwer.
Utaf allt det han hafwer, d. ä.: af alla som äro med honom skall icke en man blifwa wid lif. Mannens wrede gör icke det rätt är för Gudi, Jac. 1: 20. Äfwen de, som frukta Herran, äro utsatta för frestelser till wrede och till alla de synder, som af wreden åstadkommas. Det är derföre nödwändigt att aldrig taga något steg med ord eller gerning förr än wreden är stillad, ty så länge wreden warar, är förståndet förmörkadt, och hwad man i wrede gör måste man sedan alltid ångra. David hade stor orsak till wrede i Nabals hårdhet, otacksamhet v. 16, 21, och de skymford, v. 10, 11, som Nabal talat till hans folk; men allt detta kan icke rättfärdiga wreden och hans ed att hämnas. David erkänner sjelf att det war en stor nåd af Herran, att han blef hindrad ifrån att utföra sin syndiga föresats.
23. Då nu Abigail såg David, steg hon hastigt af åsnan, och föll för David på sitt ansigte, och tillbad honom på jorden;
24. Och föll till hans fötter, och sade: Ack! min herre: min ware denna missgerning, och låt din tjenarinna tala för dina öron; och hör din tjenarinnas ord.
25. Min herre sätte icke sitt hjerta emot denna Nabal, den Belials mannen; ty han är en galen man, såsom hans namn är, och galenskap är med honom: men jag din tjenarinna hafwer icke sett min herres unga män, som du utsände.
Att Abigail i sin nödställda belägenhet icke sökte minska och öfwerskyla sin mans ondska, utan öppet bekände den och tillstod hans dårskap, war den enda utwäg att hos David utwerka skonsamhet och räddning för sin man och sitt hus.
26. Men nu, min herre, så wisst som HERren lefwer, och så wisst som din själ lefwer, HERren hafwer förtagit dig, att du icke kom i blod, och hafwer friat dig din hand: men nu ware dina
_543.jpg&oldid=343504){kind=link}