Den här sidan har korrekturlästs

Vårguld.

Hvad! Lyser kronan gul i vårens dar?
Det är som hösten stormat kullens topp
och tryggat där sitt gyllene standar
och slagit re'n på flykten vingad tropp...

Dock Sylvian jublar som i segersång,
och Pulsatillan står i full parad —
ack, det är sol, som under västlig gång
nu genomskimrar björkens späda blad.

Nu sjunker sol — vid hennes afskedsblick
ett drag af vemod öfver björken går,
men ungt är sinnet — än en tårad nick,
och åter silfrad stam i grönska står.

Ack, huru lätt är icke vårens guld!
Det tynger ej, som höstens rika prakt.
Hur lätt ett vemod utan egen skuld —
sol kommer åter, fast hon afsked sagt.

— 18 —