Den här sidan har korrekturlästs

Hvem gjorde, att ej modet föll,
nar kraften svek i ungdomsstrid?
Ack, det var minnet blott af Mor,
det bästa stöd på denna jord!
Hon hviskade, när hän hon for:
“Mitt barn, glöm aldrig Herrans Ord!“

Du världars tröst, Marie Son!
Hvem svek Dig ej i smärtans dar?
Hvem stod väl trognast vid Ditt kors?
O mins, Din egen mor det var...
Rif ut mitt namn ur Lifsens bok,
och tag ur Himlens fröjd min del!
Hvad mer, om Du till Kval mig vrok;
blott friden för min Mor blir hel!

Men suckar Mor i kvalens natt,
då skall en gång jag dra det svärd,
som flammar djärft af kärleks glöd
och krossar länk i mörkrets värld...
Då skall... O nej, jag sjunker ner
och beder i Försonarns namn.



Tack, Herre! I Ditt sköt jag ser
min Mor nu sträcka mig sin famn...


— 8 —