Den här sidan har korrekturlästs

97

sitt hufvud svindla, medan därute regnet strömmade ned.

Supén gick emellertid till ända utan vidare äfventyr, och åskans skrällar ljödo allt svagare och på afstånd. En smula blek gick Brite vid svågerns arm tillbaka upp i salongen, medan Karl Henrik värdigt kom efter dem, förande fru Mina Charlotta. Klädd i sina bästa kläder, gick Erling sist, stängande dörrarna efter de båda paren. I salongen slog sig nu sällskapet ned, och då gångarna i parken voro uppblötta, föreslog Karl Henrik svägerskan att man skulle göra musik. Till vänster om den lilla frun tog han plats, i det han af artighet lämnade åt henne att spela diskanten. Och från den präktiga flygeln, hvilkens lock stod öppet, klingade nu tonerna. Ett par af Beethovens ouverturer samt till sist scherzot ur en symfonie af Haydn, satt för piano à quatre mains. Redan själfva flygeln var vid denna tid en raritet. Men så förstodo också de spelande att uppskatta detta. Tyst vid det enda fönster, som stod öppet, satt Erling, lyssnande med vidöppna, klara ögon och blickande ut i den skumma parken, där regndropparna föllo från träden, och den våta jorden ångade af värme och fruktbarhet.

Fulla och rena strömmade tonerna ut i det

7. — Geijerstam.