Den här sidan har korrekturlästs

100

ordige mannen, försvann alldeles. Utan att ana det följde Nils Göran hustruns minsta vink, lydde henne blindt och accepterade som sina hennes förklaringar af människor och förhållanden. Den hjärtats kyla, hvilken andra iakttogo hos den lilla frun, kallade Nils Göran förnämhet och distinktion. Och de talrika utbrotten af oresonlig vrede voro i hans ögon alltid åtminstone fullt berättigade af omständigheterna. Omsättningen bland tjänstfolket och de underhafvande blef raskare än någonsin förr varit brukligt på gamla Björknäs. Kallare blef också umgänget med gamla vänner. Tommare utåt blef Nils Görans hela lif. Han själf ensam märkte ingenting af allt detta, och den enda anmärkning, någon hört honom tillåta sig gent emot hustrun, var denna: »Tranquillement, goda Charlotte, tranquillement.»

På detta och på mycket annat tänkte Brite, där hon satt i soffhörnet och glömde sina spetsar. Därvid erinrade hon sig både nytt och gammalt, och omedvetet hvilade hennes ögon härvid på svägerskan. Mina Charlotta satt framåtböjd på pianostolen, där två digra nothäften voro lagda som underlag, för att hennes händer skulle komma i jämnhöjd med tangenterna. Som om hon spelat sin oroliga själ till ro, såg hon ut. Karl Henrik betraktade henne förstulet, där han satt och