Den här sidan har korrekturlästs

143

for brukspatronen, det bref, hvilket jag i sin tid skref till dig, då du meddelade mig ditt äktenskap. Jag gillade icke ditt handlingssätt. Och du vet mycket väl, att din smak alltid varit olika min — en cas de femmes. Du påminde mig om, att jag en gång bedt dig om ursäkt för detta bref.

— Det sade du själf.

— Sak samma. Jag vet, att jag gjort så. Men hvad jag skref där, var lika fullt min mening. Så har jag känt emot dig i alla dessa år. Så kommer jag alltid att känna. Nu vet du det.

Majoren ryckte icke ens till vid dessa ord. Han tog emot dem utan att blinka.

— Hvarför har du då låtit mig tro annat? utbrast han.

— Därför att jag är en gammaldags man och håller på decorum. Släkten skall hålla ihop, för fan. Så länge som möjligt. Men för mycket är för mycket. Och nu säger jag dig. Hvad jag aldrig kan förlåta dig, det är, att i samma stund du fick ditt stora arf, då hade du mage att kasta till mig erbjudandet att få behålla din del af Björknäs. Gud vare lof. Jag har löst ut dig nu. Den saken är klar. Vi är kvitt.

Majoren gick brodern närmare och såg honom rätt i ögonen.