Den här sidan har korrekturlästs

144

— Svara mig uppriktigt, Nils Göran, sade han. Hvad är din mening med allt detta? Hade du kanske velat, att jag skulle bedja dig dela med mig?

Brukspatronen sprang åter upp ur stolen. På hans allra ömmaste punkt hade brodern träffat honom. Drifven till det yttersta, hade majoren slagit blindt och utan att ana det träffat just den punkt, där Mina Charlotta under de långa åren med kvinnlig list och behändighet drupit gift, som frätte under huden. Ur stånd att finna ett ord till svar, grep han till grofhet.

— Vet du ingen lefvande hut, hväste han.

Majoren nickade sakta, som hade han ingenting förstått.

— Jaså, sade han långsamt, som hade han talat sakta till sig själf.

Under några få ögonblick hade broderns hela väsen liksom förändrats inför hans ögon. Och inom honom själf var det i samma ögonblick något, som brast. Och det som brast, var bilden af en människa, en bild, hvilken han gömt djupt i sin själ, en människa, hvilken han trott sig aldrig kunna mista. Hemligheten med denna bild var, att han skapat den själf. Först nu såg han detta, såg det som i spökljus midt på klara dagen. Därför kände han sig till mods,