Den här sidan har korrekturlästs

149

han begått var värre än en förbrytelse. Så underligt det kan låta, voro hans steg fasta som aldrig, och han inbillade sig, att han handlat som en man. Det gift, han en gång släppt in i sin själ, hade förvandlat honom.

Länge satt Brite inne hos sin man, och att hon svek sina plikter som värdinna, lät hon nu vara i sitt värde, som den underordnade sak det var. Majoren försökte skildra, hvad som passerat bröderna emellan. Men han förmådde det icke. På allt hvad han berättade, kunde Brite blott säga: »Det är ju inte möjligt. Du kan inte ha hört rätt.» Till sist tystnade mannen alldeles.

— Jag vet ingenting, sade han tonlöst.

När Brite kom tillbaka upp i salongen, fann hon moster Olivia ensam. Knappt hade nämligen brukspatronen lämnat broderns rum, förrän Mina Charlotta hastigt reste sig upp och, utan att yttra ett ord till ursäkt, med sina små, fasta steg tagit vägen genom salongen ut i tamburen. I den tystnad, hvilken i detta ögonblick rådde, hördes tydligt hennes steg i den stora trappan, från hvilken hon genom vestibulen nådde gästrummet, där Nils Göran redan förut stängt sig inne för att i ensamhet lugna sina nerver.

Brite bet samman läpparna, när hon förstod