Den här sidan har korrekturlästs

155

ett ärligt kok stryk, det lofvar jag dig. Och det på bara katastrofen ändå.

Mina Charlotta gjorde en rörelse som en ond katt, hvilken vill klösas, men icke törs.

— Min vördade tants huskurer äro som oftast en smula kraftiga, utlät hon sig.

Moster Olivia bevärdigade icke sin granne med en enda blick, utan vände sig i stället till Karl Henrik.

— Ursäkta mig, om jag stör den här familjekonventikeln, utlät hon sig. Men jag är van att göra, som jag vill, och nu vill jag fara hem. Jag hoppas, att ingenting är i vägen.

Efter dessa ord vände hon sig till Nils Göran, som satt alldeles perplex öfver den oerhörda förolämpning, hvilken tillfogats hans hustru, och sade energiskt:

— Hvad beträffar mina huskurer, min goda Nils Göran, så är det en bekant sak, att de äro kraftiga. Men så hjälper de också. Och Gud tröste dig, om du inte följer mitt välmenta råd, innan det blir för sent.

Därmed reste sig moster Olivia upp och gick i all sin värdighet resolut fram öfver golfvet. Men när hon lagt handen på låset, vände hon sig om och sade kärft:

— Kom med, Brite. Dig vill jag säga adjö.