Den här sidan har korrekturlästs

160

i sängkammaren, och hela huset sof, gaf hon fritt lopp åt sin oro.

Men den sista aftonen, samma afton då majoren ändtligen kom, då var Brite ej längre herre öfver sig själf. Hon hade sagt godnatt till Erling och lugnande besvarat hans frågor, om icke fadern snart skulle vända tillbaka. Men när hon stängt gossens dörr och stod ensam i den mörka korridoren där utanför, då svek henne själfbehärskningen.

Tyst gled hor ned utför trappan, och i det hon noga stängde den stora porten bakom sig, gick hon ut i allén. Portnyckeln höll hon i handen, och de af husfolket, som sågo när hon gick, hade hviskande berättat ute i köket, att hennes nåd så sent gick ut ensam med endast en schal öfver skuldrorna och utan hatt.

Ute var nattluften kall. Den vackra väderleken hade lämnat rum för några af dessa kalla, hemska julidagar, då luften blir hård och blåsten skakar skogarna, som hade hösten redan kommit. Det finns sådana dagar, då det känns, som ville naturen hämnas på oss människobarn för de korta soldagar, den skänkt, och låta oss på allvar känna, att dess hand öfver Norden är hård. Kärft står då allt mot den kalla luften, både blommor och träd, och vindens sus i gre-