Den här sidan har korrekturlästs

161

narna blir onaturligt och hemskt. Brite gick fram genom allén. Öfver hennes hufvud susade det i lindarnas kronor, och öfver sädesfälten rasslade blåsten hvinande fram. Bortom fälten höjde sig skogen kall och mörk, och hela tiden måste Brite hålla sig vid vägkanten, medan hon gick.

Blåsten hade drifvit bort regnet, men vägarna voro ännu uppblötta. Mörkare och mörkare blef det omkring Brite, och dock dref henne oron vidare. Ända ned till grinden gick hon, och när hon därifrån såg sig tillbaka, hade Kolsäter försvunnit i dunklet. Icke så mycket som ett ljus, hvilket glimtade fram, kunde Brite urskilja.

Ensam stod hon där i mörkret och blickade utåt stora landsvägen, som korsade allén. Om hon skulle se till höger eller vänster, visste hon icke ens, stod blott kvar på samma plats, ängsligt lyssnande efter ljudet af vagnshjul, som höras långt i den tysta natten. Med långsamma steg vände hon tillbaka igen. Men knappt hade hon nått fram till gården, förrän hon vände ånyo, och drifven af samma oro som förut, gick hon tillbaka genom allén ut emot stora landsvägen.

Så gick Brite länge fram och åter. När hon sista gången närmade sig gården, såg hon skenet från nattvaktens lykta glimma öfver terrassen. Brite var eljest rädd för mörkret, och ingen

11. — Geijerstam.