Den här sidan har korrekturlästs

168

också förmått frälsa sig och henne, och lifvet för dem båda kunde begynna på nytt.

Men majoren förmådde icke detta.

— Sådan var lyckan, på hvilken vi länge väntat, när den ändtligen kom, ljöd det inom honom.

Behärskande sig själf, för att Brite åtminstone i detta ögonblick ingenting skulle märka, satt majoren länge kvar vid hennes bädd. När han lämnat henne, gick han direkt ned i sitt eget rum, som han stängde med dubbellås. Där gick han fram och åter som han gjort, natten efter uppträdet med brodern, och det föreföll honom, som hade hans smärta blifvit tusendubblad. Han förstod, att Brite var farligt sjuk, farligare än ens doktorn visste. Kunde väl en främmande ana, allt hvad här hade händt! För den sot som tärde Brite, fanns endast en hjälp, och denna hjälp måste hennes man gifva henne nu. Omedvetet hade majoren under den vecka, han varit borta från hemmet, ständigt tänkt sig, att från Brite skulle till sist hjälpen komma för honom själf. Nu insåg han, att rollerna helt plötsligt blifvit ombytta, och att det var Brite, som hade rätt att ställa kraf på honom. Att hon så icke gjorde, fördubblade blott den skuld till henne, hvilken han visste sig aldrig kunna betala.