Den här sidan har korrekturlästs

171

af lådor och paket. Julgranen bars hem från skogen, och jättekärfven för småfåglarna hämtades ned från logen och restes på sin stör midt emot stora gårdstrappan.

Julen kom och gick förbi. Men familjen på Kolsäter hade den dock aldrig gästat.

Brite hade under denna tid öfverskattat sig själf. Hon hade förlyft sig på en börda, hvilken blef allt tyngre, ju längre hon bar den. Och dag och natt irrade hennes tankar som skrämda nattfjärilar kring gnistan till det nya lif, hvilken i en olycklig stund blifvit tänd inom henne själf. Där svedde Brites tankar sina vingar, så att de föllo maktlösa ned, och det, som skulle ha varit hennes lycka, blef henne endast till sorg.

Ingen hade hon heller att vända sig till. Ty majoren hade nog af sitt, och någon glädje öfver det barn, som skulle komma, visade han aldrig. Brite väntade heller icke detta, och hade hennes man sagt henne ett sådant ord, skulle hon genomskådat honom och vetat, att han af medlidande förde henne bakom ljuset.

Värst voro de långa vinteraftnarna. Tigande sutto familjens trenne medlemmar omkring lampan, Erling sysselsatt med någon bok, Brite med sitt arbete. Pianot stod stängdt, och i stället för musiken, efter hvilken Brite längtade, såg