Den här sidan har korrekturlästs

176

ligt, omöjligt, öfverspändt. Som ett sista försök att göra sig förstådd, sade hon emellertid:

— Minns du vid branden? Jag stod bakom dig, såg alltsammans, händerna höll jag … det vill säga jag tror, att jag höll … riktigt kan man ju icke minnas sådant …

Hon fortsatte ej. Med uppspärrade ögon blickade hon på mannen, hos hvilken hon sökte hjälp.

Majoren skakade ännu en gång på hufvudet. Dylika berättelser hade han hört, men i likhet med de flesta andra betraktade han dem som amsagor. Dit torde de kanske också rättvisligen böra räknas. I detta fall betydde det emellertid föga om denna oro, hvilken Brite bekänt, ägde någon grund eller ej. Hufvudsaken för henne var, huruvida hon kunde blifva sin ångest kvitt eller måste fortsätta med att bära den. Helt och hållet kvinnlig var denna ångest, och just därför blef den också majoren så främmande. Det var ej blott hans egen nedtryckta sinnesstämning, hvilken nu hindrade honom att förstå. Det var något af detta oöfverkomliga, outsägliga, hvilket sedan tidernas tider skiljt man från kvinna och innerst gjort dem till främlingar för hvarandra. I en ton, hvari något af antipati var tydlig, svarade majoren: