Den här sidan har korrekturlästs

187

när han mötte sin husbonde. Majoren kände dem alla, och hälsade dem, i det han nämnde dem vid namn. När den sista skjutsen kom i jämbredd med honom själf, steg majoren fram och följde den körande. Det var en liten gråskäggig gubbe, klädd i skinnpäls och en tung pälsmössa. Det var synbart, att husbondens sällskap generade honom.

— Du har fått barn i stugan, såg jag nyss, började majoren, medan han trampade fram bredvid kolryssen, som knakade och krängde öfver hans hufvud.

— Ja, svarade den tilltalade, det ser så ut.

— Hvad menar du med det? utbrast majoren.

— Att jag fått ett barn, är nog visst, kom svaret. Men om det är mitt, vet man inte, när en ung kvinna sitter ensam i stugan.

— Blygs du inte att tala så om din egen hustru? for majoren ut.

— Jo, svarade Anders bistert. Nog blygs jag. Men sanningen springer ingen ifrån, hvarken hon eller jag.

Majoren gaf mannen ett tecken att hålla stilla med lasset.

— Tag din hustru med dig och kom upp