Den här sidan har korrekturlästs

191

denna vånda, hvilken var i färd med att upplösa hennes jag. Under de darrande ögonlocken runno nu i allas åsyn de tårar, hvilka Brite förut alltför länge gråtit, då ingen kunde se hennes sorg.

Timmarna gingo tomma och enformiga, och allt mindre förstod majoren af sin hustrus tillstånd. Det lilla barnet dog redan morgonen efter födelsen, och Brite begärde icke att ånyo få se detsamma. Det var som om det verkliga barnet för henne icke funnits till. Ett annat barn var det, som fyllde hennes inbillning. Hela dagen låg Brite i halfslummer och febern var hög. När hon vaknade upp, fantiserade hon om ett barn, hvilket hon födt, och som kunnat gå, strax det var födt. Öfver hela dess ansikte flammade ett rödt sken, som var inbrändt i huden. Brite reste sig upp i bädden och kallade alla till vittnen på, hvad hon såg. Dessemellan talade hon om en dåre, som smög rundt i korridorer och gångar och ville sätta eld på Kolsäter.

— Hennes nåd yrar, sade doktorn. Vi få se tiden an.

Fjärde dagens morgon satt majoren vid Brites bädd och gladde sig åt, att hon syntes honom lugnare. Klarare än någonsin förr talade