Den här sidan har korrekturlästs

193

Majoren gjorde sig sakta lös från hustruns omfamning och försökte att fånga hennes blick.

— Hur kan du tro, att jag skulle skicka bort dig? stammade han. Hvad menar du?

Brites ögon lyste feberaktigt. Färgen kom och gick på hennes kinder.

— Lofva mig, hvad jag ber, bad hon krampaktigt. Det känns, som om allting inom mig ginge sönder. Lofva mig, hvad jag ber om. Äfven om doktorn säger, att jag måste bort, så lyd honom inte. Låt mig stanna hos dig.

Fullt medveten om hvad hustrun menade, gaf henne majoren det löfte, hon begärde, och i samma ögonblick slöt Brite ögonen och sjönk utmattad ned mot kuddarna.

Men mot aftonen återkommo anfallen med förnyad häftighet.

Och när doktor Roeler denna afton efter ett besök hos patienten trädde in i majorens rum, var hans anletsuttryck mulet och strängt, och i det han tog plats framför majoren, sade han kärft:

— Du får bereda dig på det värsta.

— Dör hon? frågade majoren.

— Vill du höra sanningen eller skonas?

Majoren bjöd gästen att taga plats, men intet

13. — Geijerstam.