Den här sidan har korrekturlästs

201

att tiden fordrade utvidgning af rörelsen, ifall brukets drift skulle kunna gifva vinst. När han kom in på detta sitt älsklingsämne, blef gubben ifrig. Han skakade sin väldiga gråa lugg som en lejonman och log bistert i det långa snusiga skägget. Herremansfördomar kände han till, och för dem ansåg gubben Stenman det vara sin skyldighet att icke vika.

Denna gång hade Stenman emellertid enligt sin egen tanke goda kort på hand. Som en skicklig spelare ville han emellertid spara dem, till dess att det kritiska ögonblicket kom. Därför åhörde han, så tålmodigt han förmådde, majorens invändningar. Som vanligt gingo dessa ut på, att han icke eftersträfvade större rikedom, än som redan kommit på hans lott, och att han var nöjd, så länge han kunde gifva hvar man sitt, och veta, att den egendom, han en gång lämnade i arf åt sin son, icke blifvit försämrad genom honom.

Inspektoren smålog sarkastiskt åt dessa ord. Det föreföll honom narraktigt, att en man, som kunde öka sitt gods, icke ville.

— Jag vill icke ha mera att tänka på, än jag har, slöt majoren. Det är Gudi nog.

Inspektoren tystnade för ett ögonblick. Den olycka, hvilken drabbat majoren och hans familj,