Den här sidan har korrekturlästs

205

han bar namnet med laglig rätt, liksom han med laglig rätt förgrep sig på skogen.

Högra handen höll majoren knuten kring kontorssaxen. I tankarna högg han hål efter hål i pulpetens vaxduksmatta. Häpen betraktade honom inspektoren, undrande hvad som komma skulle.

Då erinrade sig majoren, hvar han var, och i det han hårdt slog saxen i pulpeten framför sig, sade han kallt och lugnt:

— Stenman väntar på ett svar. Han ska få det. Om min bror säljer sin skog, så är det hans ensak. Sannolikt har han haft sina skäl. Men jag känner inga sådana. Hos mig skall skogen stå, som den stått, ramlade den också rundt omkring i hela Sverige.

Detta var stora ord, och emedan inspektoren då icke kunde ana, hur djup schismen var mellan majoren på Kolsäter och brukspatronen på Björknäs, tog han heller icke majorens ord på fullt allvar, utan tillät sig tro, att de en dag kunde lämna plats för en nyktrare åskådning af sakläget. Skakande på hufvudet betraktade han genom fönstret sin husbonde, då denne med häftiga steg vandrade genom snödrifvorna från kontorstrappan och fram till herrgården.

Inspektoren hade dessutom ej talat sanning,