Den här sidan har korrekturlästs

209

herrgården, och det, som förtjänades där i reda pengar, kunde icke räcka långt.

Så kom det sig, att Måns Ersson en dag i april åkte upp till Kolsäter. Hästen lämnade han dock vid stallet. Ty åka upp på själfva gården vågade han icke. Därtill var hästen för ful och släden för simpel. Själf kände Måns Ersson djupt, att han bara var en bonde, och förödmjukelse ville han undvika. Mer än en hade han fått smälta under ett långt lif. Nu gick han långsamt fram, osäker om han borde stiga uppför den höga stentrappan med dess stängda port eller gå omkring byggnaden och söka en annan ingång.

Till sist valde dock Måns Ersson hufvudtrappan, och efter något parlamenterande i vestibulen, insläpptes han af Tilda i majorens yttre rum. Där stannade han vid dörren, värderande rummet med dess möbler och jaktmunderingen, som hängde på väggen. När majoren kom in, bugade sig Måns Ersson, men icke ödmjukt, utan med själfkänsla.

De båda männen kände hvarandra, och majoren trodde, att bonden kom med anledning af någon gammal trasslig fråga rörande underhållning af kronans landsväg. Härom hade nämligen en gång mellan Kolsäters gård och bonde-

14. — Geijerstam.