Den här sidan har korrekturlästs

227

sina ögon mot »tokiga Bartel», och i deras ansikten låg en blandning af häpnad och förakt, häpnad öfver tonerna, hvilka klingade fram, ljust och vemodigt, en afskedssång till solen, som försvann, förakt för den spelande, hvilken var en dåre och icke en at dem.

Plötsligt närmade sig en af drängarna den spelande, och i det han tog upp en mässingsdosa ur fickan, bjöd han dåren på snus. Ett gapskratt från hopen omkring belönade kvickheten, och i samma nu tystnade spelet.

Bakom »tokiga Bartels» rygg hoppade Erling öfver stenmuren, och utan att betänka sig gaf han den grinande drängen med mässingsdosan en sjungande örfil. Rundtomkring blef allt plötsligt tyst, handfallen satt »tokiga Bartel» kvar på stenmuren.

Erling kunde icke tala. Rösten stockade sig i hans hals, och han höjde redan armen till ett nytt slag. Ödmjuk och förskräckt stod drängen framför honom, bugande, med mössan i hand. Men innan Erling hann slå till för andra gången, ljödo bakom honom bullret af vagnshjul, och när han såg sig om, höll Spets med svarta vagnshästarna och suflettvagnen bakom honom på landsvägen. I vagnen satt gamla fru Olivia Krabbe på Torp. Äfven efter Brites död fortsatte den gamla frun