Den här sidan har korrekturlästs

230

om gummans lif, och då skymningen redan fallit öfver rummet, kunde Erling ej rätt se hennes ansikte. Blott de stora, djupa ögonen såg han och därjämte slog det honom, att hon syntes så blek. Emma kallade henne moster Olivia.

Erling satt kvar på sin stol, till dess att teet kommit, och på allt hvad moster Olivia sade, gaf han tafatta svar. Han satt och väntade på, att den unga flickan skulle säga något, och när han det gjorde, rusade honom blodet till hjärtat, och han blef både varm och kall. Aldrig hade Erling hört en mänsklig stämma ljuda så. Den hade en egen klang, som var både varm och ljus, och när hon log, kom det tyst och sakta, som när en osynlig fågel kvittrar i granskogens tystnad.

Länge varade emellertid icke Erlings lycka. Ty knappt var teet drucket, förrän moster Olivia sköt tillbaka stolen och reste sig upp.

— Nu får du fara hem, min gosse, sade hon. Men du kan komma igen så ofta du vill. Hemma går du ju ändå litet ensam nu för tiden.

En stund senare åkte Erling ensam hem i den skumma augustikvällen. Och när han for, visste han lika litet, hvem den unga flickan var, som hvarför hon kommit till Torp. Inte ett ord