Den här sidan har korrekturlästs

231

hade han kommit sig för att tala till henne, inom sig förnam han ännu klangen af hennes stämma, och såg i inbillningen skimret af de stora allvarliga ögonen, hvilka lyste honom till mötes i det lilla förmakets dunkel. Mjukt låg hela landskapet omkring honom, där han nu åkte fram, och öfver gärdena dröjde ännu något af den blåa disen från rötmånadsdagarnas värme.

Så hemlighetsfullt och öfverraskande hade den unga flickan trädt in i rummet, att alla upplysningar, hvilka Erling sedan erhöll om hennes person, nästan störde honom. Det var, som kunde ingenting af hvad han fick veta, passa hvarken till ögonen eller skrattet, hvilket kom så lågt och så mjukt. Det enda, som passade, var förklaringen på hennes blekhet. Ty Emma var lungsiktig. Hennes far hade dött i lungsot, och läkarna hade dömt henne själf. Kring hennes hela person sväfvade något af den hemlighetsfulla skönhet, hvilken dödens närhet förlänar åt ungdomen. När Erling hörde detta, föreföll det honom, som om han först då förstått, hvad han erfarit i samma ögonblick den unga flickan trädde in i rummet.

Majoren var det, som berättade detta för Erling, och han berättade vidare, att flickans mor var moster Olivias köttsliga syster, hvilken