Den här sidan har korrekturlästs

238

började de att tala om, hvad de båda hade läst. Värmen steg i middagshettan. I ett bad af sol låg hela den lilla trädgården, resedorna doftade, och bakom häcken hördes ljudet af bäcken, hvilken sorlade fram.

— Jag har läst mer än mina jämnåriga, sade den unga flickan, därför att jag alltid varit så sjuk.

Erling blef allvarlig vid dessa ord. Men när hans blick föll på de röda fläckarna på flickans kinder, log han och fann, att hon såg blomstrande ut.

— Javisst, svarade Emma förtjust. Och med den lungsiktigas fasta tro på hälsan tillade hon: Jag är mycket bättre nu. I vinter blir jag kanske riktigt frisk.

Hon log ett lyckligt strålande leende, och i det hon lade Runebergs kärleksdikt tillbaka på dess plats, fortfor hon:

— Det är alls icke tråkigt och svårt att vara sjuk. Jag får läsa så mycket jag vill. Det får ingen af mina kamrater. Och så bli alla människor så goda emot den, som är sjuk.

Så fortforo de båda unga att prata, medan solen brann öfver den lilla trädgården, och bien flögo ut och in ur de gula kuporna, hvilkas hufvar reste sig upp mot gafveln, där hundrofvan