Den här sidan har korrekturlästs
15

Björling blef i början något häpen, och van som han var vid sin herres besynnerligheter, försökte han först påminna om de bragder, hvilka den gamle plägat berätta om sig själf, och som mestadels stodo i samband med högtstående personer hemma och i utlandet.

Men excellensen afbröt honom barskt.

— Prata inte skräp, röt han. Jag menar något riktigt, något man kan ta på.

I en blink återkom betjänten till verkligheten, och gripande tag i det första faktum, som föll honom in, sade han:

— Excellensen har byggt om Kolsäter.

— Hvafalls? kom det från den gamle.

Stolen sköts undan med en fart, så att den ramlade öfver ända, och där excellensen nu stod, krithvit i ansiktet, stirrande rätt ut i mörkret, medan högra handen famlade i luften, som om han tänkte hålla tal till någon osynlig, såg han så hemsk ut, att till och med Björling ryggade tillbaka.

Men excellensen hade i detta nu alldeles glömt Björling. Han stirrade in i alla de sagor, med hvilka han fyllt sin tillvaro, sagorna om sitt eget jag och sin egen storhet, och hela tiden sökte han något märkligt, som han icke fann.