Den här sidan har korrekturlästs

252

första kärleks saga, utan att ett ord blef taladt om det, som egentligen lyckliggjorde dem båda. Erling drömde nu icke längre. Han lefde. Aldrig hade han förr fått tala om sig själf. Nu lärde han denna konst. Om hvad han läst talade han, om de stora skogarna och sina ensamma färder i dem. Om moderns sjukdom och död, faderns melankoli och hans egen ensamhet. Allt berättade han. Större och betydelsefullare blef honom allt, därför att han icke längre behöfde bära det ensam. Lyssnande satt Emma bredvid honom, och medan Erling berättade, släppte hennes ögon icke hans ansikte. »Förunderligt,» tänkte Erling mången gång. »Hon är yngre än jag, men allting i lifvet förstår hon bättre.»

Liten var den rymd i hvilken de unga hade att röra sig, och dock blef dem tiden aldrig lång. Stockrosorna vissnade och föllo af. Rönnbären rodnade bakom de gulnade bladen. I hagen stod en hel björk röd och gul, sällsamt stickande af mot de öfriga trädens grönska. Men ingenting märkte de båda af tiden, som gick. Ett underland hade de skapat sig själfva, och inom detta underland stannade de. »Hvad har ni gjort i dag, barn?» sade moster Olivia. »Ingenting,» svarade de båda och skrattade.

Moster Olivia var god mot dem. Ty Emma